Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
levée. Han var mycket glad över det deltagande och
den välvilja, som visades honom, och klarnade upp
mer och mer för var minut, ty gossarna kommo för att
ägna honom sin hyllning, och flickorna fjäskade
omkring honom med stolar och kuddar, och Teddy
vakade över honom som över en bräcklig varelse ur
stånd att hjälpa sig själv. De sutto och stodo ännu
runt omkring på trappstegen, då ett åkdon stannade
vid grinden, en hatt svingades från detsamma och Rob
med ropet: »Morbror Teddy! Morbror Teddy!» rusade
utför allén, så fort hans korta ben kunde bära
honom. Alla gossarna, utom Dan, rusade efter honom,
tävlade om, vem som först skulle öppna grinden, och
ett ögonblick därefter körde åkdonet fram, med gossar
vimlande överallt på det, medan morbror Teddy
skrattande satt i mitten med sin lilla dotter på sitt knä.
— Låt triumfvagnen stanna och Jupiter nedstiga,
sade han, hoppade ut och sprang uppför trappstegen
för att möta tant Hanna, som stod där småleende och
klappade händerna som en liten flicka.
— Hur står det till, Teddy?
— Förträffligt, Hanna.
Därpå skakade de hand med varandra, och mr
Laurie lade Bess i sin mosters armar och sade, medan
barnet hårt kramade henne: — Guldlock längtade så
mycket att se dig, att jag rymde min kos med henne,
ty jag trånade själv efter att få se en skymt av dig.
Vi vilja leka med dina gossar en timme eller så där
omkring och se, hur det går med »den gamla kvinnan,
som bodde i en skog, och hade barn så många, att
hon aldrig fick nån ro».
— Ack, vad jag är glad. Lek så mycket du
gitter, men ha ingen odygd för dig, sade mrs Hanna,
då gossarna trängdes kring den vackra lilla flickan,
beundrande hennes guldgula hår, nätta dräkt och stolta
maner, ty den lilla »prinsessan», som de kallade henne,
tillät icke någon att kyssa henne, utan satt och såg
småleende ned på dem och klappade dem medlidsamt
på huvudet med sina små vita händer. De tillbådo
henne alla, isynnerhet Rob, som ansåg henne som
ett slags docka och icke ens vågade vidröra henne,
av fruktan att hon skulle gå sönder, utan dyrkade
henne på ett vördnadsfullt avstånd och skattade sig
Lycklig om han någon gång erhöll ett vedermäle av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
