Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag går inte, förrän jag rensat mina bär, och
Nan begynte ett arbete, som syntes Rob aldrig skola
taga slut.
— Ack Gud, du sade ju, att du skulle taga vård
om mig, sade han suckande, då solen helt plötsligt
tycktes sjunka bakom kullen.
— Nå, jag tager ju vård om dig, så mycket jag
kan. Var inte stygg, barn, jag går om en minut,
sade Nan, som ansåg den femårige Rob för blott ett
barn i jämförelse med sig.
— Jag tror det börjar bli afton mycket snart,
yttrade han för sig själv, då en moskit stack honom
och grodorna i träsket började stämma upp sin
aftonkonsert.
— Kors bevara mig, du har verkligen rätt! Kom
strax på minuten, eljest gå de sin väg, skrek Nan,
blickande upp från sitt arbete och plötsligt
varseblivande, att solen gått ned.
— Jag hörde ett horn för en stund sedan; kanske
det var de, som blåste efter oss, sade Rob traskande
bakefter sin vägviserska, då hon klättrade uppför den
branta kullen»
— Var var det? frågade Nan och stannade tvärt.
— Där bortom vägen, svarade han och pekade med
ett litet smutsigt finger i fullkomligt orätt riktning.
— Låt oss gå den vägen och möta dem, sade Nan
och vände om samt begynte flänga genom buskarna,
kännande sig en smula ängslig, ty där voro så många
kreatursstigar på alla håll, att hon icke kunde erinra
sig, vilken väg de kommit.
Åter gingo de framåt över stock och sten, då och
då lyssnande efter hornet, men något sådant blåstes ej
mera; det var endast bölandet av en på hemvägen
stadd ko.
— Jag minnes icke, att jag sett den där stenhögen
— gör du det? frågade Nan, medan hon satt på
muren för att vila ett ögonblick och se sig omkring.
— Jag minns inte någonting, men jag vill gå hem,
och Robs röst lät litet darrande, så att Nan slog armarna
omkring honom och lyfte ned honom, varpå hon i
sin mest tvärsäkra ton yttrade:
— Jag går så fort jag kan, min käre. vän. Gråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
