Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog litet mat från bordet och en liten flaska brännvin
från medicinskåpet, fattade en lykta, sade åt Jack och
Emil, att de skulle följa med henne, och åt de övriga
att icke röra sig ur fläcken, och travade åstad på
Toby, utan att vänta på hatt eller schal. Hon hörde
någon springa efter sig, men sade icke ett ord och
uppehöll sig ej heller med att ropa och lyssna, förrän
ljuset från hennes lykta föll på Dans ansikte.
— Du här! Jag sade åt Jack, att han skulle komma,
yttrade hon, till hälften benägen att skicka honom
tillbaka, hur väl hon än kunde behöva hans hjälp.
— Jag ville inte låta honom gå; han och Emil
hade inte fått någon kvällsvard, och jag var mera
angelägen att komma med än de.
Han tystnade, tog från henne lyktan och såg
småleende upp i hennes ansikte med denna stadiga blick
i sina ögon, som gjorde, att hon tyckte, att hon, så
gosse han var, hade någon att lita på.
Hon hoppade av och befallde honom stiga upp på
Toby, oaktat hans böner att få gå; därpå gingo de
vidare på den dammiga, ödsliga vägen, då och då
stannande för att ropa och med återhållen andedräkt
lyssna efter något svar av små röster.
Då de kommo till den stora hagen, hoppade redan
andra ljus fram och åter liksom lyktgubbar, och mr
Bährs röst hördes på varje punkt av fältet ropa: »Nan!
Rob! Rob! Nan!» Silas visslade och gastade, och
Dan på Toby travade än hit, än dit, och djuret tycktes
förstå, varom fråga var, och satte med ovanlig
lydighet över de knaggligaste ställen. Ofta tystade dem
mrs Hanna, sägande med gråten i halsen: »Oväsendet
kan skrämma dem; låt mig ropa, Rob känner igen
min röst»; och därpå ropade hon det älskade lilla
namnet i alla de ömmaste tonarter, till dess själva
ekot framviskade det sakta och vinden beredvilligt
tycktes bära det på sina vingar; men intet svar hördes av.
Himmelen var nu mulen, och männen
framskymtade blott då och då några ögonblick; kornblixtar
framljungade stundtals ur de mörka molnen, och ett
avlägset mullrande lät förnimma sig, som om det drog
sig ihop till ett sommaroväder.
— O, min Rob, min Rob, suckade mrs Hanna,
vandrande upp och ned lik en blek vålnad, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
