Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dan höll sig vid hennes sida som en trogen eldfluga.
Vad skall jag säga Nans far, om något ont hänt henne?
Hur kunde jag våga att släppa min älskling så långt
ifrån mig? Fritz, hör du någonting? och då svaret
blev ett bedrövat nej, vred hon med sådan förtvivlan
sina händer, att Dan sprang ned från Tobys rygg,
band tömmen vid gärdesgården och på sitt
beslutsamma sätt sade:
— De kunna hava gått ned till källan — jag skall
gå och se efter.
Han hoppade över muren och skyndade vidare så
fort, att hon knappast kunde följa honom; men när
hon kom fram till stället, sänkte han lyktan och visade
henne med glädje märken efter små fötter på den
fuktiga jorden omkring källan. Hon föll på knä för
att undersöka spåren, sprang sedan upp och sade ivrigt:
— Ja, detta är märket efter min Robs små stövlar!
Kom, den här vägen måste de hava gått vidare.
Ett sådant tröttsamt sökande! Men nu tycktes en
oförklarlig instinkt leda den ångestfulla modern, ty
plötsligt gav Dan till ett rop och tog upp ett blankt
föremål, som låg på gångstigen. Det var locket till
det nya tennstopet, som barnen låtit falla i första
förskräckelsen över att hava gått vilse. Mrs Hanna
tryckte det till sitt bröst och kysste det, som om det
varit en levande varelse, och då Dan stod i begrepp
att upphäva ett glatt rop, för att kalla de andra till
stället, avhöll hon honom därifrån och sade, i det hon
skyndade vidare:
— Nej, låt mig finna dem; det var jag, som lät
Rob gå, och jag vill vara den, som återgiver honom
åt hans far.
Ett litet stycke längre bort låg Nans hatt, och
sedan de gått förbi stället mer än en gång, träffade
de slutligen på barnen i skogen, båda slumrande sött.
Dan glömde aldrig den lilla tavla, på vilken skenet
från hans lykta föll denna natt. Han trodde, att mrs
Hanna skulle skrika till, men hon viskade endast »ts»,
då hon sakta lyfte upp förklädet och såg det lilla
rödblommiga ansiktet inunder. De blåbärsfärgade läpparna
voro halvöppna, medan andedräkten kom och gick, det
gula håret låg fastklibbat på den heta pannan, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
