Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda de knubbiga händerna fasthöllo det ännu fulla
lilla stopet.
Åsynen av barnets skörd, bevarad som en skatt
för hennes skull under hela denna natt, tycktes djupt
gripa mrs Hanna, ty plötsligt tog hon upp sin gosse
och begynte gråta över honom så ömt och dock så
våldsamt, att han vaknade och först tycktes vara
förbryllad. Därpå kom han ihåg sig, kramade henne hårt
intill sig och sade med ett triumferande skratt:
— Jag visste, att du skulle komma. O, mamma,
jag längtade så gruvligt efter dig!
För ett ögonblick kysste de varandra och slöto
sig tätt intill varandra, helt och hållet förgätande den
övriga världen, ty huru vilsefarande och nedsmutsade
och utslitna kringstrykande söner må vara, kunna
mödrar förlåta och förgäta allt, då de sluta dem i sina
omhuldande armar. Lycklig den son, vars förtröstan
till sin mor ingenting kan rubba, och som har bevarat
något vedermäle av sonlig kärlek, för att belöna henne
för hennes ståndaktiga och ömma kärlek.
Under tiden drog Dan fram Nan ur busken, där
hon satt, och med en mildhet, som ingen utom Teddy
sett hos honom förut, stillade han hennes första
förskräckelse över att så plötsligt bliva väckt och torkade
bort hennes tårar, ty Nan började också att gråta av
glädje; det gjorde så gott att se ett välvilligt ansikte
och känna en stark arm omkring sitt liv, efter vad
som för henne syntes århundraden av ensamhet och
ångest.
— Min stackars lilla flicka, gråt inte! I ären båda
i säkerhet nu, och ingen skall säga er ett ont ord i
afton, sade mrs Hanna, i det hon tog Nan i sin
rymliga famn och tryckte intill sig de båda barnen, liksom
en höna skulle samla sina förirrade kycklingar under
sina moderliga vingar.
— Det var mitt fel; men jag bedyrar, att det gör
mig ont. Jag bjöd till att vara rädd om honom, och
täckte över honom och lät honom sova och rörde icke
hans bär, ehuru jag var så hungrig, sade Nan
snyftande och alldeles försjunken i ett hav av rörelse och
tacksamhet.
— Ropa dem nu, och låt oss laga, att vi komma
hem, sade mrs Hanna, och Dan klättrade upp på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
