Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mrs Hanna såg detta och tog genast på sig sin
allvarliga min samt sade, i det hon ångerfullt skakade
på huvudet:
— Jag gjorde det många gånger och gjorde livet
bra surt för min stackars mor med mina dumma streck,
ända tills hon botade mig därför.
— Hur gick det till? frågade Nan och satte sig
upp, med nyfikenheten målad på sitt ansikte.
— Jag hade en gång ett par nya skor och ville
visa dem, varför jag, ehuru tillsagd att inte lämna
trädgården, sprang bort och vandrade omkring hela
dagen. Det var i staden, och hur jag slapp
helskinnad undan, begriper jag inte. Ett sådant liv jag förde!
Jag stojade i parken med hundar, seglade ut i viken
på en slup med främmande gossar, åt sill och potatis
till middag med en liten irländsk tiggarflicka och
återfanns slutligen insomnad på en dörrtröskel med armarna
omkring en stor hund. Det var sent på kvällen, och
jag var smutsig som en liten gris, och de nya skorna
voro utslitna — jag hade gått en så förskräckligt lång
väg.
— Så roligt! skrek Nan och såg verkligen ut, som
om hon strax varit färdig att gå och göra detsamma.
— Det var inte roligt dagen därpå, sade mrs Hanna
och bemödade sig om att hennes ögon icke skulle
förråda, hur hon njöt av minnet av sina unga dagars
snedsprång.
— Fick tant stryk av sin mamma? frågade Nan
nyfiket.
— Hon gav mig aldrig stryk mer än en gång, och
då bad hon mig om förlåtelse, eljest tror jag aldrig
jag skulle kunnat förlåta henne, så mycket sårade det
mina känslor.
— Varför bad hon tant om förlåtelse? — Min
pappa ber mig aldrig därom.
— Därför att jag, när hon slutat, vände mig om
och sade: »Hör på, ni är själv icke vid era sinnen
och förtjänade likaväl stryk som jag.» Hon såg på
mig en minut, och därpå försvann hennes vrede helt
och hållet, och hon sade: »Du har rätt, Hanna, jag
är vred, och varför skulle jag straffa dig, för att du
är ilsken, om jag föregår dig med så dåligt exempel?
Förlåt mig, min vän, och låt oss försöka att hjälpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
