Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fönstret, då hon hörde mrs Hanna, just då hon gick
ut genom förstugan, säga åt någon annan:
— Nej, jag tror inte, hon kommer att springa sin
kos nu; hon är en liten flicka med hederskänsla och
vet, att jag gör det för att bättra henne.
På minuten kilade Nan tillbaka, band fast sig och
började sy alldeles förtvivlat. Rob kom in ett
ögonblick därefter och var så förtjust i det nya straffet,
att han tog fram ett rep att hoppa över och på det
mest sällskapliga sätt fasttjudrade sig vid den andra
soffkarmen.
— Jag gick också vilse, därför förtjänar jag att
fastbindas likaväl som Nan, förklarade han för sin
mor, då hon fick se den nye fången.
— Ja, jag vill inte påstå, att inte du också
förtjänar något litet straff, ty du visste, att det var
orätt att gå så långt bort från alla de andra.
— Nan tog mig med sig, begynte Rob, ty ehuru
han icke hade något emot det nya straffet, var han
ingalunda hågad att taga emot förebråelser.
— Du behövde inte ha gått. Du har ett samvete,
ehuru du är en liten gosse, och du måste lära dig att
lyssna till dess röst.
— Ja, men mitt samvete stack mig inte en smul,
när hon sade: »Låt oss klättra över muren,» svarade
Rob, begagnande ett av Demis uttryck.
— Väntade du, för att se, om det gjorde det?
— Nej.
— Då kan du inte veta det.
— Jag förmodar, det är ett så litet samvete, att
det inte förmår sticka så hårt, att jag känner det,
tillade Robert, i det han tänkte över saken ännu en
minut.
— Då måste vi vässa det. Det är otäckt att ha
ett förslöat samvete; därför kan du stanna här till
middagsdags och tala därom med Nan. Jag litar på,
att ingen av er binder lös sig själv, förrän jag ger
lov därtill.
— Nej, det skola vi inte, sade båda, anseende
det för en slags dygd att hjälpa till att straffa sig
själva.
Under en hel timmes tid voro de mycket snälla,
men sedan tröttnade de på rummet och längtade ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
