Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Övar du dig till en kapplöpning, Dan? frågade
mrs Hanna från fönstret, där hon satt.
Han blickade hastigt upp, stannade flämtande och
svarade endast med ett skratt:
— Nej, jag släpper endast ut min ånga.
— Kan du inte hitta på ett svalare sätt att göra
det. Du kommer att bli sjuk, om du rusar åstad så
där i ett så varmt väder, sade mrs Hanna, också
skrattande, i det hon kastade ut åt honom en stor
solfjäder av palmblad.
— Kan inte hjälpa det. Jag måste springa
någonstädes, svarade Dan med ett så konstigt uttryck i
sina oroliga ögon, att mrs Hanna blev helt hjärtängslig
och hastigt frågade:
— Börjar Plumfield bli för trångt för dig?
— Jag skulle ingenting ha emot, att det vore litet
större. Jag tycker dock rätt bra om det; men saken
är den, att hin onde stundom får makt med mig, och
då skulle jag vilja rymma.
Orden tycktes komma över hans läppar emot hans
vilja, ty det syntes på honom, att han var ledsen
minuten efter sedan han yttrat dem, och han tycktes
anse sig hava förtjänat en förebråelse för sin
otacksamhet. Men mrs Hanna förstod hans känslor, och
ehuru bedrövad över förhållandet, kunde hon icke
förtycka gossen, att han tillstod det. Hon blev riktigt
ängslig, då hon såg, huru lång och stark han blivit,
huru fullt av energi hans ansikte med de spelande
ögonen och den beslutsamma munnen var, och då hon
ihågkom den fullkomliga frihet, han åtnjutit i åratal
förut, insåg hon, huru tungt till och med det lätta
tvånget i detta hem stundom måste falla sig för honom,
när det gamla obändiga sinnet rann på honom.
— Ja, sade hon för sig själv, min vilda falk
behöver en större bur; och dock, om jag släpper honom
från mig, är jag rädd, att han går förlorad. Jag måste
försöka att hitta på något lockbete, starkt nog för att
hålla honom kvar.
— Jag vet precis, hur det hänger ihop, sade hon
högt. Det är icke, såsom du säger, »hin onde», utan
alla unga människors mycket naturliga begär efter
frihet. Jag plägade känna mig alldeles på samma sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
