Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något svar: Emedan hon inte är söt, surrar förfärligt
utan minsta orsak och sticks alldeles orimligt.
— Tommy är galen, och jag är glad, skrek Ned,
då Nan slängde med huvudet och hastigt svarade:
— Vad är det i porslinsskåpet som Tom är lik?
— Peppardosan, svarade Ned och gav Nan en
nötkärna med ett retsamt skratt, så att Tom tyckte sig
ha god lust att flyga upp liksom en het kastanje och
piska upp någon.
Då Frans såg, att dåligt lynne började få
överhanden över det ringa förråd av kvickhet, som
sällskapet hade att tillgå, ställde han sig ånyo för bräschen.
— Låt oss stifta en lag, att den första person, som
kommer in i rummet, skall berätta en historia.
De andra gingo in härpå, och deras väntan blev
icke lång, ty tunga fötter kommo klampande genom
förstugan, och Silas infann sig, bärande en knippa
ved. Han hälsades med ett allmänt rop och stod och
stirrade omkring sig med ett förläget grin på sitt stora,
röda ansikte, till dess Frans förklarade skämtet.
— Usch! jag kan inte berätta någon historia, sade
han, i det han satte från sig sin börda och stod i
begrepp att lämna rummet. Men gossarna kastade sig
över honom, tryckte ned honom på en stol och höll
honom kvar där, skrattande och skrålande efter en
historia, till dess den godhjärtade jätten måste giva
tappt.
— Jag känner baresta en enda historia, och det är
om en häst, sade han, mycket smickrad av det
mottagande han rönte.
— Berätta den! Berätta den! skreko gossarna.
— Välan, började Silas, lutande sin stol tillbaka
mot väggen och stickande tummarna i ärmhålen på
sin väst, jag gick in i ett kavalleriregemente under
kriget och såg en hel hop fäktande. Min häst, Major,
var ett riktigt rart djur, och jag höll av krittret, som
om det varit en mänsklig varelse. Han var inte någon
skönhet, men han var det frommaste, stadigaste,
raraste djur, jag någonsin sett. Första bataljen, vi voro
med om, gav han mig en läxa, som jag icke glömde
i brådrasket, och jag skall berätta er, hur det var
med den saken. Det tjänar till ingenting alls att för
er, ungdomar, skildra oväsendet och villervallan och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
