Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänna ohyggligheten av en batalj, jag har inga ord
för att göra det, och jag måste tillstå, att jag blev
liksom litet yr i skallen och vimmelkantig i början
av det, så att jag inte visste, vad jag tog mig för.
Vi feck order att anfalla och rusade åstad som ena
karlakarlar, utan att stanna för att plocka upp dem,
som stupade i handgemänget. Jag feck ett skott i
armen och slungades ur sadeln — vet inte hur, men
där var jag, lämnad efter jämte två eller tre andra,
dödade och sårade, ty resten rusade vidare, som sagt
var. Välan, jag kravlade mig upp och tittade efter
Major, ty det förekom mig, som om jag fått ungefär
nog för den vevan. Jag såg inte till’n nånstans, och
skulle just sta att gå tillbaka till lägret, då jag hörde
en gnäggning, som lät naturlig. Jag tittade mig
omkring, och där var Major, som väntade på mig ett
långt stycke ifrån och såg ut, som om han förstode,
varför jag stod och sölade därborta. Jag visslade, och
han travade fram till mig, som jag lärt honom göra.
Jag steg upp så gott jag kunde och ämnade rida till
lägret, ty jag försäkrar, jag var så sjuk och så skral
som ett kvinnfolk; man blir så ofta i den första
bataljen. Men pytt också! Major var den tappraste av
oss två, och han ville inte gå, inte en tumsbredd, utan
han stegrade sig och dansade och frustade och bar
sig åt, som om krutröken och oväsendet gjort honom
nästan alldeles vild. Jag gjorde mitt bästa, men han
ville inte ge med sig, och då gjorde jag det; och
vad tror ni den katige besten gjorde? Han svängde
tvärt omkring och galopperade tillbaka som en horkan
rakt in i det tätaste stridsvimlet.
— Bra gjort av honom! skrek Dan entusiastiskt,
medan de övriga gossarna voro så intresserade, att de
glömde både äpplen och nötter.
— Jag vånnar aldrig det, om jag inte blygdes över
mig själv, fortfor Silas, som började känna sig livad
vid minnet av denna dag. Jag var topprasande, och
jag glömde mitt sår och rusade mitt in i högen, och
högg omkring och rumolade som en galning, ända tills
en bomb slog ned mitt ibland oss och sprack och kastade
en hel hop av oss över ända. Jag visste ej till mig på
en stund, och när jag kom till sans, var striden just
förbi, och jag fann mig ligga vid en mur med stackars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
