Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg - Ur „Kung Fjalar“ (Tredje sången)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Fjalars klinga glänste mot qvällens sol,
Mot sonens hjessa styrde han hugget;
Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjelm
Men ynglingen stod orörlig ännu.
Min tid är liden, började Fjalar kung,
Ej så jag högg i flyktade dagar.
Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son,
För svag är min arm att klyfva en hjelm.
Då löste Hjalmar stilla sin hjelm och bjöd
Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud,
Och skyddlös stod han, egde ej annat värn,
Än anletets öppna, leende lugn.
Dock se, den gamle svigtade nu. Hans svärd,
Till dödshugg lyftadt, drabbade offret
Så matt, som om till hvila det lagt sig ned
På lockarnas gula, svällande bädd.
Från denna stund far ynglingen, djerf och fri,
Från strand till strand på fremmande vågor,
Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land,
Och gömmer i blidkadt hjerta sin fröjd.
När qvällen kommer stundom, och kungens borg
Af gäster fylls, och fradgande hornet
Går laget kring, och grånade skalden rör
Den väldiga harpans darrande sträng,
Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris,
Den unges nya segrar allenast,
Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt,
Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
