Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nästan lycklig. Hade han icke midt emot sig den
varelse, som han mest älskade i världen? Han
betraktade hennes ansikte, som upplystes af månens
milda sken, och det syntes honom så lugnt och
förtröstansfullt. Han tänkte, att Maries hjärta nu
borde klappa i samma takt som hans eget och
att den unga flickans ovilja utplånades i denna
ofantliga stillhet, som invaggade jord och himmel.
Litka tycktes sofva längst in i vagnen. Han
svepte kring henne en pläd, och på detta sätt
åkte de på den hvita vägen, tysta och försänkta
i sina tankar.
Men minnet af den olycklige Ploszowski
förföljde fru Emilia. Detta dödsfall hade djupt
skakat henne; hon återkom också till detsamma och
uttalade isynnerhet sitt deltagande for den gamla
fastern, som så hårdt drabbats i sina ömmaste
känslor.
»Själfmord har det ohyggliga med sig,»
anmärkte Marie, »att man måste ogilla det och att
man, då man ogillar det, förebrår sig att sakna
medlidande och deltagande med den olycklige.»
»Detta beror därpå, att man måste bevara sitt
medlidande åt dem, som ännu lida,» sade
Polaniecki, »det vill säga för de lefvande.»
Plawicki teg. Vagnen körde nu genom en
allé af kastanjer, hvilkas gamla stammar antogo
rosenfärgade skiftningar i skenet från lyktorna i
allén.
Fru Emilia, som satt midtemot Polaniecki,
lutade sig öfver Litka.
»Sofver du, min älskling?» frågade hon.
»Nej, mamma lilla!» svarade barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
