Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gå nu till hvila! Tänk litet på er själf. Jag
lämnar er för att intaga min plats hos Litka; men
jag ber er ännu en gång att sofva lugnt!»
De skildes åt. Polaniecki gick på tåspetsarna
till den sjukas rum. Där härskade redan ett nästan
fullständigt dunkel. Där ute gick solen ned, och
dess rödaktiga strålar, som inträngde mellan de
nedfällda spjälgardinerna, spredo här och där ett
obestämdt blodigt sken. Litka sof djupt. Han
satte sig vid sängens fotände och höll länge sina
blickar fästa på det stackars magra lilla ansiktet.
Hon låg alldeles rak, och hennes smala armar föllo
maktlösa längs hennes kropp; ögonen voro slutna
under de långa ögonhåren. I den rödaktiga
skymning, som rådde i rummet, antog hennes bleka
ansikte vaxfärg, och med sina hvita läppar tycktes
hon, i sin dvallika sömns orörlighet, redan så stel
och lugn som en död. Endast ett knappt märkbart
andetag höjde då och då hennes bröst och gaf
tillkänna, att hon ännu bevarade en rest af lif.
Försänkt i detta sorgliga beskådande, varseblef
Polaniecki plötsligt, att Marie stod bredvid honom.
De hälsade på hvarandra med en tyst böjning
på hufvudet. Därpå steg han upp och sköt fram
den stol, på hvilken han suttit, till foten af barnets
säng samt gaf Marie tecken att sätta sig.
Hon närmade sig honom och sade helt sakta:
»Gå ut och drick en kopp te, professorn
väntar er.»
»Och fru Emilia?» frågade han.
»Hon har inte förmått hålla honom sällskap.
Tröttheten öfverväldigade henne; det var som en
omotståndlig makt, ett befallande behof af sömn ...»
»Jag känner orsaken; doktorn hypnotiserade
henne. Han gjorde rätt. Litka synes mig
verkligen utom fara.»
Hon såg skarpt på honom, liksom för att läsa
hans innersta tankar.
Men han upprepade åter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
