Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att göra slut på hvarje vidare vädjan.
Polaniecki vände sig till fru Emilia.
»Lyd doktorn,» sade han. »Hvila er utan
fruktan. Jag skall vaka öfver Litka hela natten.»
Nu först kommo tårarna i den unga kvinnans
ögon.
»Vet ni,» svarade hon, »att så snart det
ohyggliga anfallet gått öfver, började hon att flera
gånger fråga efter er och Marie! ... Till och med
då sömnen öfverväldigade henne, frågade hon
ännu: ’Mamma lilla, hvar är herr Stas?’»
»När började krisen?»
»Omkring klockan tolf. Hon hade allt ifrån
morgonen varit sorgsen och tyst; ni vet, den där
sällsamma förkänslan af faran. Hon, som vanligen
eljest aldrig klagar, bad mig darrande att inte
lämna henne, utan hålla fast hennes lilla hand i
min. Ack, jag glömde säga er, att hon i går
gjorde mig allehanda oförmodade frågor. Vore det
sant, att man aldrig vägrade att uppfylla ett sjukt
barns bön? Jag svarade henne, att vi skulle söka
göra henne till viljes, så vidt det vore möjligt.
Hon förblef då tyst och liksom frånvarande. Det
var tydligt, att hennes lilla hufvud arbetade. Då
Marie kom på aftonen, förnyade hon sin fråga.
Våra försäkringar tycktes lugna henne. Hon gick
tidigt till hvila, men i dag anfölls hon af kväfning.
Jag skickade genast efter doktorn, som kunde
komma i tid ... Ack! Gud är så barmhärtig!»
utropade hon och lyfte ögonen mot himlen.
Därpå utbrast hon i snyftningar, som hon så
länge kväft. Hennes förskräckelse, hennes förtviflan
öfverflödade nu i tacksamhetens och glädjens tårar.
Hon var nu viss om, att barnet, efter denna
afgörande kris, skulle inträda på det absoluta
tillfrisknandets väg.
Polaniecki hade icke mod att taga henne ur
hennes villfarelse.
»Mod, mod, kära väninna!» upprepade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
