- Project Runeberg -  Familjen Polaniecki /
122

(1906) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slog fortfarande mot fönsterrutorna; slutligen
återtog Litka:

»Man får icke väcka mamma, herr Stas!»

»Nej, kära barn, vi ska inte väcka henne; vi
ska göra allt hvad barnet vill!»

Han smekte sakta barnets hand, som hvilade
på det hvita täcket.

Litka betraktade honom uppmärksamt och
upprepade endast de båda orden: »Herr Stas!
Herr Stas!» i hvilka hon inlade hela sitt hjärta.

Därpå slöt hon ögonlocken. Man skulle kunnat
säga, att hon insomnade; men hon tänkte på ett
mycket allvarsamt ämne, som helt och hållet tog
hennes uppmärksamhet i anspråk, ty af
tankeansträngningen rynkades plötsligt hennes panna.
Slutligen öppnade hon åter ögonen och såg ömsom
på vännen Stas, ömsom på Marie.

»Hvad fattas dig, älskade barn?» frågade den
unga flickan. »Har du plågor?»

Men barnet, som knäppte ihop sina händer,
mumlade med en röst så svag, att man knappt
hörde henne:

»Nej. Jag har bara en bön, ack, en innerlig
bön att ställa till er ... och jag vågar inte ...

»Tala, älskling; säg mig allt hvad du tänker;
vet du inte, att det skall göra mig mycket glad
att uppfylla allt hvad du önskar?»

»Nåväl! Jag skulle vilja ... jag skulle vilja
att tant Marie gingo in på att älska vännen Stas ...»

Hon teg. Man hörde endast hennes snabba
och hårda andhämtning, som höjde och sänkte
hennes stackars lilla beklämda bröst; till slut
svarade Marie med en röst, som hon sökte göra så
stadig som möjligt:

»Det är bra, älskling ...»

Polaniecki kände, att snyftningarna kväfde
honom. I detta ögonblick försvann hela världen,
till och med Marie för hans ögon. Han såg endast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:23:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polaniecki/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free