Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Onkel Adams last utgjordes af stenkol, renmossa, 3:ne för
expeditionens räkning i Tromsö inköpta grisar, några höns och de 40 för
den tillämnade isfärden afsedda renarne. Med Onkel Adam följde
fyra lappar, Nils, Mickel, John och Anders, hvilka skulle hafva
uppsigt öfver och sköta renarne. Till sin hjelp medförde de tvenne
renhundar, en lydande namnet Runn, den andre namnet Kepp. Renarne
hade lugnt och tålmodigt fördragit den långa sjöresan, men voro dock
enligt lapparnes uppgift temligen medtagna af densamma och i behof
att snart komma i land och röra på sig.
Då nu alla tre expeditionens fartyg voro församlade, beslöts, att
ett gemensamt framträngningsförsök mot öster skulle göras, och kl.
½1 på morgonen den 15:de Augusti lemnade derför den "stora svenska
nordpolseskadern" Fairhaven. Snart träffades iskanten, hvilken nu
syntes ligga längre mot vester än vid vår första färd mot öster, och
redan kl. 6 förmiddagen visade det sig omöjligt att framtränga längre
i den riktning, vi ernade oss. Vi hade då uppnått 79° 56’ N Lat. och
13° 15’ O Long. från Greenwich och ej ens lyckats komma så långt
åt öster som förra gången. Att det ej var med så särdeles angenäma
känslor, vi å nyo vände stäfven mot Norsköarna och ankrade i
Fairhaven samma dag på aftonen, är lätt att inse. Ännu fans dock ej
skäl att misströsta om en lycklig utgång. Under 1868 års expedition
hade hafvet norr om Spetsbergen ännu i Oktober månad varit
navigabelt, och af föregående berättelser hade vi oss bekant, huru hastigt
en, förändring i isens läge häruppe kan inträda. Någon dags gynsam
vind, och den ismassa, som nu stängde vår väg, kunde draga sig mot
vester och norr och farleden för oss vara fullkomligt obehindrad. Vi
fortsatte derför utan oro med ifver våra nyss afbrutna arbeten.
Draggningsbåtar voro flitigt i rörelse dagen om, exkursioner gjordes, och
observationer af allehanda slag anstäldes. På qvällarne, i synnerhet
de dagar, då, såsom ofta hände, en isande kall vind blåste och snön
yrde fram öfver Fairhaven, samlade sig "gunrumsherrarne" i Polhems
eller Gladans varma salong och sökte med hvarjehanda medel göra
lifvet så lätt och angenämt som möjligt.
Dagen efter återkomsten till Fairhaven skulle renarne sättas i land
på inre Norskön. Då Onkel Adam icke i följd af vattnets ringa djup
och den från hafvet ständigt inkommande dyningen kunde gå så nära
stranden, att renarne på utlagda landgångar kunde föras direkt från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
