Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den uthållighet och beredvillighet, Polhems raska manskap dessa
dagar ådagalade, förtjenar det lifligaste erkännande. Aldrig hörde man
någon klaga och aldrig förspordes en skymt af knot. Endast en enda
gång, så vidt vi minnas, anhöllo de hos chefen att under några af de
timmar, som voro anslagna till arbete utom hus, få vistas inne. Det
var också denna dag brännande kallt. Termometrarne visade
visserligen endast på — 32° —33°, men det blåste friskt, vissa stunder t. o. m.
hårdt. På förmiddagen höllo de tåligt ut, men på eftermiddagen blef
kölden dem för svår. Den, som nedskrifver detta, var just, strax efter
det manskapet börjat sitt eftermiddagsarbete, ute för att göra några
observationer. Jag fick då se en af våra gubbar, en 50 års gammal
man och en af dem, som mot sin vilja fick öfvervintra, gå fram och
tillbaka på gården, häftigt slående händerna mot hvarandra. Sjelf
mycket frusen, frågade jag honom, om han ej fann det mycket kallt.
Med tårar i ögonen svarade han, att det var så kallt, att han
omöjligen kunde hålla sig varm och tillade: "Blir det ej bättre, måste vi allt
be löjtnanten att få gå in; det ha vi aldrig gjort förr." En sådan
begäran framstäldes nästa stund derefter och beviljades naturligtvis.
Besättningarna på Gladan och Onkel Adam voro under denna tid
sysselsatta med att upptaga de ankaren, kettingar och dylikt, som
under de olycksdigra januari-dagarne förlorats, men sedermera återfunnits,
liggande på botten i Mosselbay.
Hafvet isbelades nu så långt ut vi kunde se, och isen i Mosselbay
tilltog för hvarje dag i tjocklek.
Den 21:sta Februari skulle solen, refraktionen inberäknad, uppgå
öfver vår horisont, men de i söder liggande höga bergen beröfvade
oss åsynen af den samma för ännu nära 8 dagar. Otaliga voro de
ögonkast, som denna dag sändes mot söder, liksom väntade man sig att
redan nu få se solen i hela sitt majestät höja sig ofvan bergen. Huru
mäktig syntes oss ej den ljusflod, som vid middagstiden göt sig öfver
hela himlahvalfvet, utgående, såsom det tycktes, från krönet af bergen
i söder och aftagande i styrka mot norr, der tidigare på dagen
polarnatten, mörk, ödslig och dyster hvilat. Nu var den försvunnen. Vi
saknade henne icke. — Solen till ära voro denna dag flaggor hissade
på fartygen och på husets flaggstång, och vid middagsbordet dracks
på Polhem hennes skål i skummande champagne. Just för denna skål
hade vi gömt en butelj af detta ädla vin; den tömdes under jubel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
