- Project Runeberg -  Svenska polarexpeditionen 1872-1873 /
238

(1875) [MARC] Author: Frans Reinhold Kjellman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ställen. Vi hade derför åtskilliga ordinarie draggningsplatser, som vi
gifvit särskilda namn. Ett kallades Lithothamnion-stället, emedan hvarje
sten var öfvervuxen med den egendomliga, af kalk inkrusterade algen
Lithothamnion fasciculatum, ett Antithamnion-stället, emedan den lilla
vackra algen Antithamnion Plumula här fans särdeles ymnig och yppig,
några åter Nordenskiöld n:r 1, 2, 3, emedan Nordenskiöld utsett dessa
ställen o. s. v. Inom kort lärde vi känna, hvilka arter djur och
växter företrädesvis funnos på hvar och en af de ordinarie
draggningsplatserna, och vi kunde derför under långa tider nästan när som helst
erhålla hvilken art af de vid Mosselbay förekommande, vi önskade. Att
våra arbeten i hög grad underlättades härigenom, är lätt att inse.
Fördelen häraf lärde vi oss att uppskatta till sitt fulla värde, då den is,
som i September månad fylde Mosselbay, i slutet af November bröt
upp och ersattes af ny. Vi förlorade då våra gamla draggningsställen
och hade efter detta ytterst svårt att å nyo påträffa de djur- och
växtformer, vi hittills studerat. En och annan återfunno vi t. o. m. aldrig
mera. Så t. ex. den förut omnämnda Antithamnion Plumula. — Det
kan tyckas, som skulle genom dessa upprepade draggningar på samma
plats inom kort förrådet af djur och växter härstädes blifva nästan
uttömdt. Naturligtvis skulle också detta blifvit fallet, om vid hvarje
draggning på en och samma lokal skrapan förts öfver samma sträcka
af bottnen. Detta kunde man dock med ringa ansträngning lätt
undvika. Man högg nämligen i omedelbar närhet, men något på sidan
om det ena af de båda förut omnämnda största hålen en ny stor vak
och förde till denna på vanligt sätt den närmast varande änden af
draggningslinan. Det är lätt att inse, att, då man nu draggade, skrapan
kom att öfverfara en annan del af bottnen än förut, men framsläpas
öfver en yta, som gränsade intill den, öfver hvilken den förut gått
fram och som derför ock, åtminstone i allmänhet taget, egde samma
beskaffenhet och i det närmaste samma djur- och växtverld som den
förra. Anmärkas må, att på de ordinarie draggningsställena linan icke
efter hvarje draggning upptogs och fördes hem, utan fick ligga qvar
från den ena gången till den andra, manad under isen, som den var.
Vi hade så stort förråd af linor, att detta kunde ske utan olägenhet.
Att härigenom mycket besvär undveks och mycken tid sparades, torde
knappast behöfva påpekas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:25:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1872/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free