Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp ur sängen, kastat på sig de allra oundgängligaste kläderna, fått
tag uti ett gevär och några patroner samt rusat ut. Geväret lades till
ögat, sigte togs vid det genom ett fönster utströmmande lampskenet,
skottet small och björnen, som qvarstod på samma ställe, der han först
iakttagits, och helt lugnt betraktade den lätt klädde skytten och de
två personer, som följt med honom ut, fick sig en kula genom bogen.
Han lät höra ett missbelåtet brummande, men höll sig stilla. Ännu
ett skott small och den afsända kulan träffade sitt mål. Björnen föll
nu på knä, men reste sig å nyo och började begifva sig på flykten.
Då han kom till öfre kanten af en närliggande backe, sveko krafterna
honom. Han föll, men lefde ännu. Runn sprang nu fram för att nosa
på den besynnerlige främlingen. Björnen fattade honom i den långa
raggen och kastade honom långt ifrån sig. Ännu tvenne skott måste
lossas, innan björnen gaf upp andan. Emellertid hade det blifvit lif i
huset, och innan björnen fått sitt banesår, voro de flesta af
Polhemisterna ute. Djuret omgafs af en nyfiken skara, vältrades under
jubel på en kälke och drogs i triumf intill huset. Inelfvorna uttogos
genast. Under det man var sysselsatt härmed, märkte någon, att renen,
som stått bunden vid den husknut, der björnen visade sig, var borta,
och repet, med hvilken den varit tjudrad, afslitet. Renen syntes
ingenstädes till. Lapparne skyndade genast ut för att söka efter honom,
men deras efterspaningar blefvo fåfänga. — Följande morgon blef den
döda björnen mycket beskådad. Många af Polhems invånare kunde
icke slita sig från den plats, der den låg, och från de båda fartygen,
Gladan och Onkel Adam, kom den ena flocken efter den andra för att
se på och beundra den fallne kämpen. Han var också värd att se.
Det var en gammal hane, alldeles snöhvit, 9 fot och 10 tum lång.
Ramarne ingåfvo i sanning respekt. Håret var styft, ej långt, men
mycket tätt. Någon särdeles stor fetma egde djuret icke; späcklagret
på hudens insida var knappast en tum tjockt. Nordenskiöld önskade,
att skelettet skulle tagas till vara, och de båda konservatorerna,
Sandberg och Malmgren, fingo med anledning häraf i uppdrag att befria
benen från kött så mycket som möjligt. Köttet delades i tre delar,
den ena behölls på Polhem, men af de båda öfriga öfverlemnades en
till hvardera af de båda fartygens besättningar. — Redan samma dag
serverades en anrättning af björnkött vid gunrumspersonalens i Polhem
middagsbord. Med en viss betänksamhet förde hvar och en den första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
