Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mil norr om nyssnämnda öar vidtog en tätt packad ismassa, och i
hafvet mellan denna och land simmade en talrik mängd större och mindre
isblock. — Här var skyndsamhet af nöden. Hade isen satt ned från
norr, gälde det för oss att så hastigt som möjligt komma till
Mosselbay och derifrån åter till vestkusten, på det att, om någon förändring
i isens läge helt plötsligt, såsom ofta händer, inträdde, vi ej skulle
blifva inneslutna för en eller annan månad på något ställe vid
nordkusten. Till Mosselbay måste vi för att afhämta den der qvarvarande
delen af Polhems besättning, inlasta kol, medtaga instrument, samlingar
m. m. Det var antagligt, att vägen dit ännu ej hunnit stängas, —
men, att vi väl ditkomna, skulle slippa tillbaka, derpå var ej att lita,
om det drog ut på tiden.
Just som vi kommo till insigt härom, blefvo vi nödsakade att lägga
bi. En ogenomträngligt tät dimma låg lägrad öfver Norsköarna och det
dessa omgifvande hafvet. Under ett halft dygn var det omöjligt att
få se en skymt af land. Vi foro fram och tillbaka i närheten af yttre
Norskön än med 12, än med öfver 200 famnars vatten under Polhems
köl, än i isfritt, än i isfyldt haf. Att vår sinnesstämning under
sådana förhållanden ej skulle vara den bästa, torde ej behöfva sägas.
Ändtligen på aftonen den 15:de framträdde för en kort stund en liten
flik af öarna, och styrdt af sin påpasslige och med farvattnet väl
förtrogne chef letade sig Polhem fram till en ankareplats mellan den
yttre och inre Norskön. Önskligt hade varit, att vi omedelbarligen
fått fortsätta vår färd. Palander ansåg dock för klokast att vänta, till
dess dimman skingrade sig, för att då kunna göra sig underrättad om
isens läge. Polhems ankare fäldes derför kl. ½ 6 e. m.
Yar väntan blef plågsamt långvarig. Dimman tycktes aldrig vilja
skingra sig. Ännu vid midnatt var den lika tät. För att fördrifva
tiden landstego vi då på yttre Norskön, der vi sköto rottges, räfvar och
tjufjon, botaniserade, gjorde magnetiska observationer m. m. Den del
af ön, på hvilken vi uppehöllo oss, var alldeles öfversållad med grafvar;
den var en ordentlig kyrkogård, sannolikt förskrifvande sig från den
tid, då hvalfångsten ännu blomstrade vid Spetsbergens kuster.
På morgonen den följande dagen kom till Polhem en liten båt, i
hvilken tvenne fångstmän befunno sig. På vår förfrågan, hvilka de
voro och hvilket fartyg de tillhörde, uppgåfvo de sina namn, men
förklarade, att de icke tillhörde något fångstfartyg, utan voro "friskyttar."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
