Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet - I Isfjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögon. Här och där på tufvorna lyste redan Spetsbergens
tidigaste blomma, den vackra, skära Saxifraga oppositifolia,
och fjällvallmons stänglar böjde sig behagligt mot marken,
liksom blygdes de öfver att höja sig och visa sina fagra,
gula blommor midt ibland snömassorna.
Öfver de snötäckta fälten stodo färska renspår. Flere
renar hade nyligen betat där och sedermera längs
sjöstranden gått inåt landet. I sydlig riktning styrde vi därför
färden åt samma håll som renarne, och det föll sig så, att
Levin och Kjell kommo att gå något högre upp än jag.
Långt hade vi ej kommit, förrän jag varseblef en betande
ren. Då mina kamrater ej förut hade skjutit vildren, var
det min önskan, att en af dem skulle få fälla djuret. Jag
beslöt därför att själf gå omkring det och söka drifva det
emot dem, hvarför jag tecknade åt dem att dölja sig. När
en vildren blir skrämd, brukar han nämligen oftast springa
upp mot fjällen, och jag höll därför sannolikt, att han skulle
ta vägen upp mot mina kamrater, där de stodo mellan
djuret och det närmast belägna fjället. Skyddad af några kullar
gick jag ned mot sjön, där jag vadande öfver stora och
djupa snöfält lyckades obemärkt komma omkring renen, så
att jag slutligen hade denne emellan mig och mina kamrater,
och nu gick jag rakt på honom. Det vackra djuret, som
ännu bar sin gråhvita vinterdräkt, visade till en början
ingen rädsla. Det betade fortfarande, höjde emellanåt sitt
vackra hufvud och såg liknöjdt på mig. Slutligen började
det dock visa tecken till oro, sprang ett stycke undan och
stannade ett ögonblick, men till sist vände renen med ens
och kom trafvande emot mig i god fart. Nu måste jag själf
skjuta honom. Han fick en kula bakom bogen och blef
liggande på en bar fläck, bredvid det af hans blod bestänkta
snöfältet. Där samlades vi alla kring det fällda djuret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
