Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet - Genom isen till Grönland. I Mackenziebukten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjällsluttningen. Hvitnade ben och gamla kranier med väldiga
horn vittnade om, att dessa ståtliga djur här hade dött
sotdöden, om de ej fallit under inbördes strider. Att de ej
fallit för människohand var tämligen tydligt, då skeletten
eller skallarna lågo mycket spridda. Hade djuren varit
skjutna, borde de ha legat flere tillsammans, alldenstund
det visade sig, att dessa djur blott undantagsvis gingo
ensamma. Öfverallt på marken lågo stora flak af
myskoxarnes vinterull, eller hängde den på bergväggar och stenar,
mot hvilka djuren hade skubbat sig.
Lyfte vi blicken ut öfver landskapet, sågo vi låga berg
höja sig bakom mossbeklädda, gröna dalgångar, och långt
där bortom, vid foten af ett blånande fjäll, betade en hjord
på 13 myskoxar, bland hvilka vi med kikarens hjälp kunde
urskilja två kalfvar. Ett stycke från dessa djur och mycket
närmare oss iakttogos tvenne djur, troligen två gamla oxar.
Det visade sig nämligen, att oxarne ofta gingo för sig själfva,
ensamma eller två tillsammans, under det ensamma kor
aldrig iakttogos.
Nordost om det fjäll, kring hvilket vi gått, kommo vi
ut på en stor slätt, ett högland, som högt öfver hafvet sträckte
sig milslångt i nordostlig riktning. Öfver hela denna slätt
syntes lämningar efter myskoxar, och där lågo äfven gamla
renhorn kringspridda, vittnande om att renen förr i tiden
varit allmän här. Nu syntes ej någon ren och ej heller
färska lämningar efter någon sådan. I jorden var fullt med
gångar efter lemlar, och flere, af söndergnagdt fint gräs
byggda lemmelbon anträffades. Dessa bon, som hade tjänat
djuren till vinterbostäder, voro nästan så stora som ett
människohufvud, vanligen klotrunda och med ingång på sidan.
De lågo på släta marken, och det var tydligt, att de voro
byggda under snön och beräknade till vinterbon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
