Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet - Mot Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi öfverraskades här af en orkanlik, nordlig storm och
sökte skydd i lä om ett midt i sundet beläget skär, där vi
vid middagstiden ankrade. Ehuru isen i norr skyddade oss
för sjögång, dref fartyget, och det såg vid flere tillfällen ut,
som skulle vi blifva tvungna att gå till sjös. Öfver natten
kunde vi dock ligga stilla, men på morgonen den 6 augusti
ökade stormen, vi drefvo ut och nödgades gå. Som jag
emellertid högst ogärna ville gå till sjös, föreslog jag
kaptenen att gå in och ankra på södra sidan om den höga
Sabineön, där en ankarplats var känd sedan föregående
expeditioner och där de höga bergen på ön borde skydda oss för
stormen. För detta ändamål styrde vi också in mellan
Hvalrossön och Sabineön, där det dock visade sig vara så
grundt, att fartygets köl skrapade mot den gyttjiga bottnen
och vattnet grumlades af upprördt slam. Jag väntade, att
fartyget skulle stranda, men hur det var, kommo vi fram,
och när vi väl kommit förbi Hvalrossön så långt, att vi
ej behöfde befara att drifva upp på denna i händelse
af drift, fick ankaret gå. Vi lågo nu i en tryggare hamn,
hade god ankarbotten och behöfde ej frukta den nordliga
stormen.
Mot aftonen stillade stormen och jag gjorde en tur in
åt Sabineön. Upp öfver höga, sterila, af grus och sand
bestående kullar vandrade jag fram utan att se en lefvande
varelse. Landet föreföll mig synnerligen ödsligt, och jag
vände därför mot natten åter ned till stranden, följande en
djup ravin, på hvars båda sidor väldiga, fasta snöväggar
lämpade sig bättre att gå på än den lösa marken. Spår
efter myskoxar syntes, men de voro alla gamla. På
låglandet vid stranden var sandlöparen allmän. Där uppehöllo
sig äfven små flockar af roskarlar och strandpipare
(Ægialites hiaticula). Ute i sjön summo ejderhonor, och öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
