Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet - Hemfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
isblocken samt törnade ofta emot dessa, så att hela fartyget
skälfde. För hvarje sådan törn kom en skur af isbitar
nedhaglande från riggen, På förmiddagen började dyning
märkas, och denna tilltog mer och mer. Det var Kjells
födelsedag, hvarför middagen var festligare än vanligt, och medan
vi ännu sutto vid bordet, började fartyget att kränga för en
rätt hög sjögång. Vi voro följaktligen nu ute ur polarisen.
Äfven denna viktiga händelse inträffade således på en af
deltagarnes födelsedag.
När jag efter middagen kom upp på däck, hade molnen
i sydost skingrat sig, och Jan Mayen med sitt höga
Beerenberg låg klart framför oss. Mot aftonen voro vi under land
men sökte förgäfves närma oss detta. Sjön gick så våldsam
för nordlig vind, att kaptenen och jag voro ense om det
omöjliga uti att söka landa. Jag beslöt därför att segla
omkring ön för att möjligen komma i land på södra sidan,
och för detta ändamål styrdes färden utmed landet öster ut.
Utanför Jan Mayens nordostpynt kommo vi in i ett helt
smalt men tätt packadt isbälte, i hvilket fartyget för en kort
stund fastnade. Detta var den sista is vi voro ute för. Snart
hade vi dock trängt oss igenom, och utanför detta isbälte
mötte oss oceanens väldiga vågor. Vinden tilltog mer och
mer, det tjöt i tackel och tåg, fartyget krängde, och sjöarna
rullade så höga, att kaptenen förklarade det vara omöjligt
att landa på Jan Mayen, Alltså återstod endast att styra
färden ut öfver det skummande hafvet, mot hemlandet i
öster.
Jag tror, att nu som alltid på dylika färder, när hösten
kommer med stormar och köld, litet hvar af deltagarne
längtade hem. Åtminstone såg jag mer än ett anlete ljusna, när
jag gaf mitt samtycke till att hissa alla segel och styra kurs
mot Norge. Flinka som ekorrar klättrade »gutterne» upp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
