Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. En överraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Taga — er — båda?” upprepade mannen förvånad.
En svag skugga av tvivel drog över Pollyannas
ansikte.
”Ja, naturligtvis — moster Polly har inte givit med
sig än, men jag är säker på att hon gör det, om ni
talar om det för henne precis som ni talat om det
för mig, och då komma vi naturligtvis båda två.”
Mannen såg riktigt förfärad ut.
”Skulle moster Polly komma — hit!” utbrast han.
Pollyanna blev storögd.
”Vill ni hellre komma dit?” frågade hon. ”Huset
är ju inte så vackert, men det är närmare —
”Pollyanna, vad är det du talar om?” frågade
mannen milt.
”Om var vi skola bo, vet jag”, svarade hon med
synbar förvåning. ”Jag trodde först, att ni menade här.
Ni sade ju, att det var här, som ni alla dessa år längtat
efter att äga moster Pollys hand och hjärta för att få
ett hem och —”
Ett otydligt ljud hördes från mannens läppar. Han
höjde handen och försökte tala.
”Doktorn kommer, herrn”, anmälde tjänarinnan i
dörren.
Pollyanna reste sig med detsamma.
John Pendleton såg ivrigt på henne.
”Pollyanna, för all del, säg inte ännu vad jag
bett dig om!” sade han med låg röst.
Pollyanna log ett soligt leende.
”Naturligtvis inte. Jag måtte väl begripa, att ni
helst själv vill tala om det för henne”, utropade hon
glatt och sprang ut.
John Pendleton lutade sig utmattad tillbaka i stolen.
”Nå! Vad står nu på?” frågade doktorn, då han en
minut senare kände på sin patients puls, som riktigt
gick i galopp.
Ett underligt leende for över John Pendletons läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
