Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. John Pendleton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in honom — med kryckor och allt. Ekipaget står och
väntar utanför dörr’n, precis som han inte vore en så’n
gammal skräpig tvärvigg, som aldrig talar te folk. Tänk
bara, Tom, att han hälsar på hos henne!”
”Ä det så märkvärdigt?” frågade den gamle litet
retsamt.
Nancy såg förargad ut. ”Liksom inte Tom hade reda
på den historien bättre än jag”, sade hon litet vasst.
”Vafalls?”
”Å, han behöver inte göra sig så rysligt oskyldig”,
svarade hon med låtsad förargelse. ”Var det inte han,
som allra först talade om för mig, att fröken Polly
haft fästman? Se’n la jag själv ihop saker och ting
och fick för mig, att herr Pendleton och fröken hade
varit förlovade — så säkert, som två gånger två blir
fyra. Men ibland blir det visst fem. För jag vet nu,
att det inte var så. Det var det välsignade barnets
moder, som han var kär i, men vi talar inte vidare om
den saken”, tillade hon hastigt, ty hon hade ju lovat att
ej berätta om herr Pendletons önskan att få Pollyanna
till sig. ”Jag har fått veta, att han och fröken Polly
ha varit osams under många år och att hon har hatat
honom som förgift, därför att folk skvallrade om dom,
då hon var en aderton, tjugu år.”
”Ja, det kommer jag ihåg”, nickade Tom. ”Det var
tre eller fyra år se’n fröken Jenny gav honom korgen
och gifte sig med den där pastorn. Fröken Polly hade
reda på alltihop, det är klart, och tyckte, att det var
synd om honom. Hon försökte vara vänlig mot honom.
Kanske hon var för vänlig mot honom — hon var så
arg på den där unge predikanten, som drog i väg med
syster hennes, alldeles förfärligt arg.
I alla fall blev det prat av. Folk sa, att hon ’sprang
efter honom’, och det kunde förstås ingen flicka med
’karaktär’ hålla te godo med. Det dröjde inte länge,
förr’n fröken fick sin egen fästman; men så kom di
ihop. Och så var det slut med det. Se’n velle fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
