Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I. Astronomisk indelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jorden som himmelskropp.
Jorden är en i det närmaste klotformig kropp, som
sväfvar fritt i världsrymden under oupphörlig rotation
kring sin axel, d. v. s. en rät linje, som man tänker
sig dragen genom jordens båda poler. Man måste tänka
sig jordens uppkomst på sådant sätt, att den materia,
af hvilken hon består, ursprungligen varit flytande
och t. o. m. gasformig. På grund af den attraktion
eller dragningskraft, som verkar mellan alla kroppar
i hela universum, de må utgöra molekyler i en droppe
eller himmelskroppar i världsrymden, skulle denna
rörliga massa ha dragit sig tillsammans till ett klot,
om inga andra krafter än attraktionen verkat. Men
hela massan hade en roterande rörelse, och liksom vid
all sådan rörelse uppträdde centrifugalkraften eller
slungkraften, som sträfvade att slunga partiklarne
utåt från rotationsaxeln med en kraft, som var så
mycket större, ju längre partiklarne voro belägna
ifrån denne. Centrifugalkraften verkade därför
deformerande på klotytan i sådan riktning, att hon
buktade ut sig på midten och drog sig tillsammans
vid polerna, hvarför jorden fått formen af en så
kallad rotationsellipsoid.
Tänker man ett plan lagdt genom jordens medelpunkt
vinkelrätt mot rotationsaxeln, kommer det att skära
jordytan utefter en linje, som kallas ekvatorn. Denna
linje blir en cirkel, liksom alla de linjer, som
uppkomma genom jordytans skärning af plan, parallela
med ekvatorsplanet. Alla så uppkomna cirklar kallas
parallelcirklar.
Tänker man plan lagda genom rotationsaxeln,
bli skärningslinjerna med jordytan icke
cirklar, utan ellipser med storaxlarne i
ekvatorsplanet och lillaxlarne sammanfallande med
rotationsaxeln. Afvikningen från cirkelformen blir
dock icke synnerligen stor: medan afståndet från
medelpunkten till en punkt på ekvatorn är 6,378
kilometer, är det från medelpunkten till en af
polerna 6,356 kilometer, bråkdelar af kilometern
oräknade. Skillnaden är alltså ungefär 22 kilometer
eller en tredjedels procent. Afstånden äro mätta
till hafvets nivå: ojämnheterna på jorden äro
en obetydlighet i jämförelse med jorden själf, och
endast ett fåtal berg ha en höjd, som uppgår till en
tusendel af jordens radie, hvarför bergen på jorden
äro att jämföra med sandkorn på ett stort kägelklot.
Med kännedom om nu angifna mått på jordens
storlek finner man jordens yta vara 510,000,000
kvadratkilometer och hennes rymd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
