Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
POPULÄR RADIO
framställning till Kungl. Maj:t i ärendet var på förhand
dömd att misslyckas, så länge de myndigheter och den
elektriska industrien, som berördes av saken, ställde sig
emot en dylik lagstiftning. Icke heller kunde man
rimligen förvänta, att en lagstiftning skulle bli effektiv, då
det saknades varje möjlighet till kontroll. Sådana
förordningar bliva av noll och intet värde. Å andra sidan
borde förhandlingsvägen först prövas och sedan, om detta
misslyckades, lagstiftning tillgripas. Alltså slogo vi i
första hand in på att försöka förmå de berörda intressena
att intaga en annan ställning till problemet om
radiostörningarna. Med dessa intressen, industrien, elverken,
ägare till kraftledningar, strömdistributörer i allmänhet
o. s. v., skapades kontakt under loppet av 1929 och
bildades det organ, som fick namnet Samarbetsdelegationen
mot radiostörningar. I denna delegation finns en
representant för Kungl. Kommerskollegium, en för Svenska
Elektricitetsverksföreningen, en för Svenska
Teknologföreningen och en för Kungl. Telegrafstyrelsen.
Den enda punkt, som Samarbetsdelegationen till en
början var enig om, var att propaganda skulle göras och
upplysning spridas. Vid sidan härav gjorde den
personal, som Telegrafstyrelsen redan då hade i verksamhet
ute i bygderna för att vid personliga besök hos lyssnarna
instruera dem om hur apparaterna skola skötas,
synnerligen stor nytta. Av propagandan kan nämnas de
anvisningar, som Samarbetsdelegationen började utge 1930
och som träffade folk av facket. Dessa anvisningar ha
givit gott resultat.
Samarbetsdelegationen ställdes snart inför allvarligare
spörsmål. Det var frågan om kvicksilverlikriktarna, som
allmänt började införas i landets större städer. Redan
på ett tidigt stadium utarbetades av
Samarbetsdelegationen i samarbete med Elverksföreningen preliminära
normer för tillåtna störspänningar hos likriktarna. Vi
enades om 1/2 % störspänning i förhållande till
driftspänningen, mätt med hörbarhetsfilter, konstruerade
enligt den vanliga Fletcherkurvan.
På störningsfrågans hela behandling ha vi alltid som
ledande princip anlagt hänsyn till de ekonomiska
synpunkterna, som äro förknippade med problemet. Det
står utom diskussion, att i det nyssnämnda fallet om
likriktare det är skäligt och billigt, att ett kommunalt
elverk påsätter störningsskydd på likriktaren för att
skydda tiotusentals radioapparater. Å andra sidan är det icke
skäl att påfordra, att tiotusentals kronor skola läggas ut
för att skydda enstaka lyssnares intresse medelst
anordningar vid störningskällan. I senare fallet är det givetvis
långt bättre, att sådana anordningar göras vid
mottagaren, att mottagning kan obehindrat försiggå.
Beträffande elektriska apparater i allmänhet bli stör-
ningsskydd, som inbyggas i förväg, alltid billigare än
om de insättas efteråt. Redan tidigt gingo vi in för att
förmå tillverkare av elektrisk materiel, framför allt
elektriska hushållsapparater, att förse dem med
störningsskydd vid tillverkningen. Detta arbete har varit
fruktbringande. Enligt den för 1935 föreliggande
störningsstatistiken befinnes, att störningar från egentliga
hushållsapparater sjunkit under 5 % av alla
störningsanmälningar.
I samband med denna historiska redogörelse vill jag
nämna ett par andra resultat. Redan på ett mycket tidigt
stadium kommo vi i kontakt med störningar från
högspända kraftledningar på över 100 kV. Där inträder vid
fuktig väderlek, dimma o. s. v. urladdningsfenomen i
luften, s. k. korona, som ger ett fruktansvärt knaster i
radiomottagare i närheten. Koronafenomenet är en högfrekvent
strålning och går som sådan direkt in i mottagaren och
kan icke avledas med vanliga enkla metoder. Frågan blev
aktuell i och med Stockholms stads och Krångede A.-B:s
koncessionsansökan på den uppförda 220 kV
Krångedeled-ningen. Avtal träffades med berörda parter, i vilka
kraftledningsägaren åtar sig att på sin bekostnad ordna för
sådana radiolyssnare, som bli störda. Liknande
förbindelser ha andra ägare till starkströmsledningar lämnat.
I själva verket ha störningar från dessa kraftledningar
icke varit talrikt förekommande. Metoderna att bli av
med störningarna i fråga äro relativt enkla och föga
kostsamma.
Ett annat problem, som i viss mån är motsatsen till
koronafenomenet, är glimning vid stödisolatorer. Ett
rationellt sätt att eliminera glimningsstörningar är att
använda metalliserade isolatorer, som numera finnas i
marknaden.
För att återknyta till vad jag nyss nämnde, nämligen
att det först och främst gällde att få en sådan inställning
till stånd hos strömdistributörerna, att frågan om
radiostörningarna kunde tagas upp med utsikt till framgång
vill jag nämna, att redan 1933 förordade
Elverksföreningen i sin Praxis i förhållandet mellan elverken och
dess abonnenter ifråga om radiostörningar att intaga en
paragraf i sina reglementen av innehåll, att abonnent
var skyldig att hålla sin anläggning i gott skick, så att
den icke verkade störande på elverkets eller övriga
abonnenters anläggningar. Hit hänföras också nätanslutna
radioapparater. Ett visst antal elverk gingo omedelbart in
för denna förordning, under det att större delen av
elverken ställde sig avvaktande. Tveksamheten låg i
frågan om de äldre, redan befintliga apparaterna. Inom
Samarbetsdelegationen voro vi 1933 på det klara med,
att statsmedel måste komma att tagas i anspråk för att
avstöra denna äldre elektriska materiel. Även sedan vi
Forts. & sid. 72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
