Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POPULÄR RADIO
Fig. 2. Starkt populariserad bild av de korta vågornas utbredning
vid olika våglängder. A har lägsta, D högsta frekvensen.
hållandena vid 5 meter äro synnerligen chansartade.
Vid våglängder av storleksordningen 5 meter kunna
sålunda relativt stora skipdistanser uppnås.
Experimenterande sändaramatörer ha exempelvis nått förbindelse
på avstånd om ca 1000 km, men dessa förbindelser
ha då i regel varit synnerligen oregelbundna. I
»Wireless World» för den 27 november 1936 omtalas, att
en radioamatör i Johannesburg tagit in ljudsändningen
från Londons televisionssändare, arbetande på
våglängden 7,23 m. Detta är ett av de många bevisen för via
rymdvågen uppnådd ultrakortvågsförbindelse. Avståndet
var i detta fall ca 9 000 km. En engelsk amatör har
nyligen sänt på 5 meter över Atlanten.
Det var först omkring år 1934 som amerikanarna bland
andra kommo underfund med, att rymdvågen under vissa
meteorologiska förhållanden reflekterades i de lägre
atmosfärskikten, så att förbindelse blev möjlig på mindre
avstånd än Heavidside-Kenelly-skiktet skulle medgiva men
dock på större avstånd än som svarade mot
»synrandsavståndet», eller 150 à 300 km. Villkoret syntes vara att
fuktig, varm luft skulle bilda ett lager över torr och
kall luft. Då en dylik sammansättning av atmosfären
mest är för handen nattetid, kan man sluta sig till, att
förbindelse med punkter utanför synranden lättast gå
att erhålla under natten.
Amerikanarna ha företagit en hel del mätningar på
hithörande problem och synas anse, att förbindelse med
ultrakortvåg är möjlig inom ett avstånd, som med 10 à
20 % överstiger avståndet till synranden. Detta gäller
för en lågeffektsändare med normal antenn. Med högre
sändareffekt blir avståndet större. Man är nu sysselsatt
med försök för att utröna, vilken dimensionering av
sändaren, som ger bästa utnyttning av de atmosfäriska
förhållandena.
Det ovan sagda ger en ungefärlig bild av
ultrakort-vågens möjligheter. Fortfarande är nog mottagningen
inom ungefärliga synrandsområdet den viktigaste. Är
mottagaren synlig från sändarens antenn, så kan man i regel
påräkna god förbindelse med liten effekt. Den kortvågiga
83
strålningen sker efter ungefär samma lagar som ljusets,
och skärmande föremål mellan sändare och mottagare
kunna därför förhindra eller försvaga kommunikationen.
Vi har talat om mottagning via atmosfärskiktet utan att
närmare gå in på de fysikaliska skiljaktigheterna gent
emot mottagning via Heaviside-Kenelly-skiktet. Under
sista tiden har man i England gjort en del upptäckter,
som tyda på, att man även i atmosfären har att göra med
en serie joniserade skikt av samma art som
Heaviside-Kenelly-skiktet, huvudsakligen liggande inom
höjdom-rådet 7 till 15 km. Den intresserade hänvisas till
»Wireless World» för den 5 mars.
Störningsnivå och fading.
En fråga, som nära sammanhänger med vågornas
utbredning är den, hur ultrakortvågen ställer sig i
störningshänseende. För en generell jämförelse med övriga
våglängdsområden införa vi begreppet »störningsnivå»,
som är den nivå, på vilken bakgrundsljudet till den
inkommande signalen ligger. Detta bakgrundsljud orsakas
av atmosfäriska och lokala störningar, rörbrus etc. och
är en bestämmande faktor för undre effektgränsen hos
sändaren. Svårast att komma tilrätta med äro de
atmosfäriska störningarna och vi kunna beträffande dessa
genast fastslå, att de äro mest framträdande på långvåg,
svagare på mellanvåg och mer eller mindre obefintliga
på ultrakortvåg. Det är svårt att angiva några nivåsiffror
för en så växlande företeelse som de atmosfäriska
störningarna, men ett begrepp om fältstyrkeskalan ge följande
relativa värden: långvåg ca 100 uY/m, mellanvåg ca
20 juV/m och kortvåg under 15 m mindre än 1 /.(V/m.
Detta betyder att vi vid ultrakortvåg ur denna synpunkt
kunna få förbindelse med betydligt mindre effekt än som
fordras på högre våglängd.
Vid långvåg få vi således ett dåligt förhållande mellan
signalspänning och störspänning. Emellertid har lång-
Fig. 3. De moderna »acornrören» för ultrakortvåg. Till vänster
trioden i nära dubbel skala, till höger pentoden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
