Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POPULÄR RADIO
81
Fig. 6. »Heaviside-Kenelly»-skiktets höjd, samtidigt mätt i två
närliggande punkter på jordytan. Att kurvorna ej sammanfalla
beror på ojämnheterna i lagrets fördelning.
visidelagret, där ju tätheten är störst, att elektroner och
positiva molekyler, joner, återförenas, vilket har till
resultat en höjning av undre gränsen för jonisationsskiktet.
För kortvåg kan man räkna med, att skipdistansen blir
tre à fyra gånger så stor på natten som på dagen.
Enligt vad som ovan sagts får man för att överbrygga
en mindre sträcka på natten välja en högre våglängd, enär
skipdistansen ökar med frekvensen. För kontinuerlig
förbindelse måste en sändare sålunda ha två eller flera
våglängder till förfogande. Våglängdsbestämningen
kompliceras därav, att långa förbindelser innefatta både
dag-och nattområden, varför våglängden blir en kompromiss
mellan optimalt värde för dag och optimalt värde för natt.
Vi ha i det föregående nämnt en anledning till, att
kortvågsförbindelse kan uppnås med liten effekt, nämligen
den låga störningsnivån. En annan orsak är den ringa
dämpningen av rymdvågen, i synnerhet den del av
vågen, som faller inom det lägre atmosfärskiktet. Den
övervägande delen av den dämpning, som förefinnes, tillhör
vägsträckan inom heavisideskiktet och står i proportion
till elektrontätheten. Enär denna täthet är mindre på
natten än på dagen, bli tydligen nattsignaler starkare än
dagsignaler. Då dämpningen närmast varierar omvänt
mot kvadraten på frekvensen, är det tydligt, att det gäller
att arbeta med kortaste möjliga våglängd, dock ej så
kort, att ej heavisideskiktet medgiver förbindelse. Man
behöver emellertid ej gå till några extremt låga
våglängder, ty ännu vid ca 40 m (nattvåglängd ca 80 m)
medgiver dämpningen goda långdistansförbindelser med
liten effekt. Dämpningen är emellertid en bestämmande
faktor för kortvågsområdets övre våglängdsgräns.
Slutligen må nämnas, att man ej kan säga, att
mottagning är omöjlig inom skipzonen, ty så är icke fallet, även
om signalstyrkan där är mindre än en tusendel av den
inom mark- eller rymdvågsområdena. Detta förhållande
tillskrives spridningsfenomen i heavisideskiktet, som gör,
att vågor kunna nå jorden under godtycklig vinkel. Ett
liknande fenomen känna vi till från ljusvågorna, i det
himlen över oss syns blå, ehuru den, bortsett från stjärn-
ljuset, skulle te sig alldeles svart med en punktformigt
lysande skiva -— solen. I själva verket nå oss ljusstrålarna
från alla håll och kanter tack vare spridningsfenomen,
som vi här ej närmare skola ingå på. De ultravioletta
strålarna böjas av starkast och giva himlen dess blåa färg.
Några milstolpar i utvecklingen.
De ultrakorta vågorna äro ingen nyhet för dagen. De
användes ju redan av Hertz, vars resonator var avstämd
för decimetervågor.
Under världskrigets första år experimenterade Marconi
med riktad sändning på två à tre meters våglängd. Han
använde gnistsändning och paraboliska reflektorer och
nådde förbindelse över avstånd om ca en svensk mil.
Först omkring år 1919 kommo rörsändare till användning
för dylika experiment. Man trodde då, att femton meter
var den lägsta våglängd, som ett svängande rör kunde
fås att arbeta på, och nådde på denna våglängd distanser
om ca 100 km. Vid försök med kortare våglängd blev
man till en början vilseledd av skipdistansen, i det man
ej hade anledning misstänka, att mottagning var möjlig
bortom den gräns, där markvågen dött ut. Vid de kända
London—Birmingham-försöken år 1921 på 15 m
våglängd skulle man utan tvivel ha kunnat taga emot starka
signaler i olika delar av världen, om man blott hade
lyssnat efter dem. Under decenniet fram till år 1930
arbetade man övervägande på våglängder om ca 15 m
och däröver. Det är därför huvudsakligen på de sista
fem åren som man sysslat på allvar med ultrakortvåg.
En introduktion till denna epok utgjorde de försök, som
»Standard Telephones and Cables» utförde i mars 1931
på en våglängd av 1,8 dm. Av intresse är också den i
februari 1933 av R. C. A. byggda ultrakortvågsstationen
i Vatikanen, arbetande på en våglängd av 6 dm och
förmedlande förbindelse med påvens sommarresidens.
Innevarande år sysslar man dels med metervågor,
förnämligast i samband med televisionen, dels med
decimetervågor, vilka man nu börjat utnyttja kommersiellt för vissa
speciella uppgifter.
Vi skola i nästa nummer behandla rör och kopplingar
för ultrakortvåg.
Fig. 7. Fältstyrkevariation inom markvågsområdet OA, skipzonen
AB och rymdvågsområdet BC. Vid kortare våglängd är skipzonen
mera utpräglad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
