Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POPULÄR RADIO
155)
[-BILMOTTAGARE-]
{+BIL-
MOTTAGARE+}
\
Av ingenjör Erie Andersén
I Amerika — där bilradion för länge sedan
trampat ut barnskorna — har servicemännen i stor
utsträckning specialiserat sig på »Car Radio Service».
Så långt ha vi inte hunnit än i Europa, men åtminstone i
vårt land tenderar utvecklingen att gå i samma riktning,
och till ledning för intresserade har här nedan gjorts en
sammanställning av de olika slags
anodspänningsaggre-gat, som komma till användning i moderna bilmottagare.
En bilmottagare skiljer sig från en vanlig modern
radioapparat huvudsakligen därigenom, att den drives med
ström från bilens startbatteri. Förutom själva
radiomottagaren behöver man således ett aggregat, som
omformar den lågspända batteriströmmen till en högspänd
likström. Härför användas speciella vibratoromformare,
bestående av ett enkel- eller dubbelverkande
avbrytare-system, vilket »hackar sönder» batteriströmmen till en
lågspänd växelström. Denna transformeras sedan upp till
en spänning av 200 à 300 voit, varefter den på vanligt
sätt likriktas och filtreras. På en del aggregat har
konstruktionen förenklats därhän, att vibratorn även får
tjänstgöra som likriktare, och på så sätt har man erhållit
en synnerligen praktisk omformareenhet, vilken lätt kan
sammanbyggas med den ordinarie mottagareapparaturen.
Som mottagare användas högkänsliga superheterodyner
med fyra, fem eller sex rör i kombination med dynamiska
mmmmmm
högtalare med lågohmig fältlindning, som matas med
ström direkt från startbatteriet. Högtalare av
permanent-dynamisk typ förekomma även. Som regel monteras
mottagaren och högtalaren i en gemensam låda, vilken
fastskruvas under bilens instrumentbräda. Manövreringen av
mottagaren sker då från en å rattpelaren anbragt
fjärrkontroll, vilken genom bowdenkablar står i förbindelse
med apparatlådan. Denna manövreringstillsats utgöres
hos en del mottagare av en belyst stationsskala eller en
skala med våglängdsgradering samt tvenne
regleringsknappar för volymkontroll resp. klangfärgsregulator.
Medelst en strömbrytare — en nyckel som kan vridas om och
tagas ur — kan apparaturen genom ett enkelt handgrepp
säkras mot obehöriga.
Det säger sig självt, att en bilmottagare måste vara
utrustad med en effektiv fadingregulator, vilken utjämnar
de ganska avsevärda variationer i ljudstyrka, som brukar
förefinnas vid färd i kuperad terräng. För att få
utgångsspänningen någorlunda konstant är det nödvändigt att
använda reglering på minst två rör, exempelvis
blandar-röret och första MF-röret. Tonkompenserad, manuell
volymkontroll och kontinuerligt variabel
klangfärgsregulator höra givetvis även till standardutrustningen.
De moderna bilvibratorerna förbruka endast omkring
2 ampere, vartill kommer rörens glödströmsförbrukning,
som för C-typen uppgår till 0,2 amp. och för E-typen till
0,25 à 0,4 amp. Särskilt utmärkande för dessa rör är
den stabila konstruktionen och fullkomliga friheten från
mikrofoneffekt. Katoden är av »Cu-Bi»-typ och tillverkad
av koppar.
Fig. 1. Telefunkens bilmottagare. Till vänster kontrollorganet, till
höger mottagaren med inbyggd högtalare. I bakgrunden ses
omformareaggregatet, som innehåller vibrator och likriktare.
Fig. 2. En annan bilmottagare, där avstämningsskalan och de
övriga manöverorganen äro placerade på mottagarlådan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
