Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. November - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
POPULÄR RADIO
1/lia^ueüsUa omamaa
Det är en ganska allmänt utbredd uppfattning,
att de magnetiska företeelserna endast
uppträda hos järnet och hos vissa av dess kemiska
föreningar. Så är emellertid ingalunda fallet; hos ett
flertal kemiska grundämnen och föreningar har man
kunnat konstatera mer eller mindre utpräglade
magnetiska egenskaper. Ibland äro dessa dock så svagt
framträdande, att man först under de allra sista åren och
med den moderna fysikens bästa hjälpmedel förmått
påvisa desamma. Å andra sidan finnas många ämnen, som
ännu icke kunnat bibringas något som helst påvisbart
inflytande från de kraftigaste magnetfält, man hitintills
lyckats åstadkomma, men det är ju därför icke otänkbart,
att framtiden kan komma att avslöja ytterligare nyheter
på detta område.
Förutom järnet uppvisa grundämnena nickel och kobolt
en tämligen utpräglad magnetism, som beträffande
storleksordningen kan ställas i klass med järnets. Dessa tre
ämnen jämte dem av deras kemiska föreningar, som
bibehålla grundämnets magnetism något så när oförändrad,
benämner man ferromagnetiska ämnen (ferrum är det
latinska ordet för järn).
En hel del andra grundämnen, såsom aluminium, krom,
mangan, palladium och platina, hava magnetiska
egenskaper, som avvika från järnets endast med avseende på
styrkegraden. Stycken av dessa material attraheras alltså
av kraftiga magneter ehuru med mycket mindre kraft än
liknande stycken av ferromagnetiskt material. Man kan
givetvis också använda dessa ämnen som »järn»-kärna i
elektromagneter, dock med klent resultat. Ämnen av
detta slag kallas paramagnetiska.
Slutligen finnes en tredje grupp ämnen, kallade
diamagnetiska. Sådana röna en i allmänhet oerhört liten
inverkan, även av det allra kraftigaste magnetfält, men det
märkliga är härvid, att denna inverkan är av motsatt
karaktär vis à vis de ferro- och paramagnetiska
materialen, d. v. s. att de alltid repelleras av magnetpolerna. Som
exempel på diamagnetiska ämnen kunna anföras antimon,
bly, guld, koppar, kvarts (kristallisk), silver, svavel,
vismut och zink. Även ett flertal salter tillhöra den
diamagnetiska gruppen.
En del vätskor och gaser uppvisa även antingen
para-eller diamagnetiska egenskaper. Ett vackert exempel på
hur sådant kan konstateras utgör en med syrgas fylld
såpbubbla, som införes mellan polerna av en synnerligen
stark magnet. Bubblan blir härvid en aning äggformad
med spetsarna vända mot magnetpolerna, vilket utvisar,
att syrgasen är paramagnetisk. Motsatt resultat uppnås,
om såpbubblan ersättes med en vanlig ljuslåga, vilken
tillplattas av magnetfältet. Lågan, eller kanske rättare
sagt de ytterst små, glödande kolpartiklar, varav den
består, äro alltså av diamagnetisk karaktär — åtminstone i
jämförelse med den omgivande luften! Om alla
undersökningar av detta slag kunde utföras i vakuum, och om
undersökningsmetoderna vore tillräckligt känsliga, skulle
det nämligen med all sannolikhet visa sig, att alla ämnen
med järnet i teten äro magnetiska, medan endast det
verkliga tomrummet saknar magnetiska egenskaper,
undantagandes förmågan att fortplanta det magnetiska fältet.
BEDÖMNING.
Forts, från sid. 242
är fallet på mellan- och långvåg. Bikanalfrekvens är
således detsamma som spegelfrekvens. För övrigt mätes
bi-kanalförhållandet på samma sätt som selektiviteten och
angives i db. I protokollet står »Malmö—2Xmf»; detta
är alltså den frekvens, vid vilken bikanalförhållandet
mätes. Malmö-stationen är angiven för att frekvensen skall
kunna inställas efter denna, men eljest kan man ju taga
t. ex. 250 m, d. v. s. 1 200 kc/s att ställa in på, om
signalgeneratorn har tillförlitlig kalibrering.
Automatiska volymkontrollen (»A. V. C.» i
protokollet) provas på så sätt, att man undersöker hur många db
utgångseffekten varierar vid ändring av
ingångsspänningen på mottagaren mellan 1 mV och 10 mV, alltså med
20 db.
I protokollet finns plats för ytterligare en del
uppgifter, som kunna vara av intresse vid bedömning av
mottagaren, ehuru ej alla uppgifter äro ifyllda. Detta
protokoll är endast ett förslag, och andra förslag äro
välkomna från sådana håll, där man sysslar med mätning
och bedömning av rundradiomottagare.
Vi hava i samband med denna artikel utsänt ett
cirkulär till samtliga radiofabrikanter och hoppas att kunna
återkomma i ett följande nummer med tekniska data för
årets mottagarmodeller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
