Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari - Inspelningsskivor, deras fabrikation och användning, av ingenjör Erik Lindström - Ljusreflexbild eller Meyer-bild på grammofonskivor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II POPULÄR RADIO
Ljusreflexbild eller Meyer-bild, omfattande frekvensområdet 50—
10 000 Hz och visande frekvenskarakteristiken för förstärkare och
graverdosa. Toppen ligger vid 5 000 Hz.
ha sin fastsättningsanordning för skivan, måste olika
möjligheter finnas.
Hur inspelningen tillgår.
För gravering av skivorna bör man använda en apparat
av så solid konstruktion, att avstånden mellan spåren bli
i det närmaste lika. En amatör vill i allmänhet få ut så
mycket som möjligt av sin skiva, ha längsta möjliga
speltid. Detta får han ju genom att lägga spåren så tätt som
möjligt, men fordringarna stiga då på det mekaniska
utförandet av gravermekanismen. Det finns också en gräns
för hur nära spåren kunna ligga varandra. Denna
bestämmes av moduleringens storlek, lackens elasticitet samt
säkerheten vid avspelningen. Om man utgår ifrån att
gra-vernålens skärytor bilda 90° vinkel med varandra, blir
väggen tunnare ju närmare spåren ligga varandra med
samma tyngd på graverdosan (fig. 1).
Det kan då bli risk för att de lägre frekvenserna, som
giva största amplituderna, skära genom väggen, eller
troligare att det uppkommer ett eko. Denna ekoverkan blir
givetvis omvänd; ekot kommer först och originalet sedan,
beroende på att väggen till det förut graverade spåret ger
efter för nålens svängningar och bildar motsvarande
ut-buktningar. Genom motvikt på graverdosan kan man
skära grundare spår och således öka väggens tjocklek,
men vid uppspelningen har nålen svårt för att ligga kvar,
ett, tu, tre rutschar pick-up’en in mot centrum.
Erfarenheten visar att för musikupptagningar bör maximala
antalet spår per cm ej överstiga 36 och för tal 44.
Ett fickmikroskop bör alltid finnas till hands vid
inspelningen.
Om spårbredden = b, spåravståndet = a och
spårdjupet = h blir vid 36 spår/cm b+a = 0,28 mm (fig. 2).
Man avpassar graverdosans tyngd, så att a=b=0,14 mm,
och då spårsektionen är en likbent, rätvinklig triangel,
blir h=a/2=0,07 mm. Då lackskiktet har en tjocklek av
c:a 0,20 mm, finnes ingen risk för genomskärning av
detta.
En nybörjare på lackskivor finner dessa ofta sämre än
t. ex. de gelatinskivor han förut använt. Han har hört
talas om lackskivornas frihet från nålbrus, men upptäcker
till sin förargelse att raspet i stället är värre. Det ligger
nära till hands att gräla på leverantören för »torra»
skivor. Men det är i allmänhet ej så farligt. Vid graveringen
av gelatinskivorna var nålens lutning mot skivan c:a 75°,
och de flesta kommersiella inspelningsapparater för
amatörer ha denna vinkel oföränderlig. På grund av lackens
större seghet måste vinkeln vara i det närmaste 90° (fig.
3). Om spånet blir matt och sprött, är vinkeln felaktig.
Vid rätt lutning får man upp ett segt, glänsande spån.
Spåret får då sin slätaste yta och nålbruset blir minimalt.
Viktigt är att gravernålen är av god kvalitet samt slipad
på rätt sätt. I allmänhet användas mest stålnålar. En
safir-eller diamantnål ställer sig dyrare i inköp men räcker
till desto fler inspelningar och ger mindre nålbrus.
Innan man börjar gravera med stålnål bör man alltid skära
upp ett par spår i centrum på skivan, lägga örat intill
graverdosan och höra om den skär utan rasp.
Hut bestämmes amplitudens storlek?
Man tar ett prov på den starkaste musik som kan
förekomma och undersöker med mikroskopet att de största
amplituderna ej överskridit halva spårväggen. Det
enklaste instrumentet för att under inspelningens gång mäta
utstyrningen är ett gott ögonmått och en 50-wattslampa,
helst med en enkel reflektor. Man belyser skivan snett
uppifrån med lampan och studerar den växande, taggiga
spegelbilden. Bredden på denna bild blir proportionell
mot styrkan hos det inspelade. Dess största bredd blir för
musik ungefär 20 mm.
Denna reflexionsföreteelse är en god hjälp vid studium
av förstärkarens och graverdosans frekvensområde. I
mikrofonintaget på inspelningsförstärkaren kan man från en
tongenerator, som ger konstant spänning över hela
frekvensbandet, mata in de frekvenser, vid vilka man önskar
mäta amplituden. Om man går kontinuerligt från t. ex.
50 Hz upp till 10 000 Hz, får man fram en vacker,
symmetrisk bild, den s. k. Meyer-bilden. Denna bild är ett
påtagbart bevis på vad man verkligen experimenterar med
och är till oerhörd hjälp inom grammofontekniken.
Hur skall nu denna meyerbild se ut, för att skivan skall
låta bra? På grund av att amplituden är omvänt
proportionell mot frekvensen, skulle, om man arbetade med rak
frekvenskurva, amplituderna för de lägre frekvenserna
bli så stora, att spåren tangerade eller gingo i varandra.
En avskärning av det lägre registret är därför nödvändig.
Efter omkring 500 Hz faller kurvan sålunda ned mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
