Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. November - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
POPULÄR RADIO 226’
Ft f2
Fig. 12. Ledning med tvåtrådsöverdrag.
(Förenta Staterna) uppfann emellertid metoden med dè
ekvidistanta spolarna, som efter honom kallas
pupinspolar; metoden kallas pupinisering. Man kan förklara dess
verkan så, att spolarna förhindra den starka
strömrus-ningen och åstadkomma en förhållandevis långsam
uppladdning av kabelns delsträckor. Genom att
laddningsströmmen hålles nere minska strömvärmeförlusterna och
en större del av talenergin når fram till mottagarändan.
De högre frekvenserna kunna heller inte framkalla
starkare laddningsströmmar än de lägre och lida därför inte
större förluster än dessa. Det överförda talets kvalitet blir
bättre. Man kan också uppfatta pupinkabeln som en
låg-passfilterkedja, som genomsläpper frekvenser från noll
upp till gränsfrekvensen och spärrar för högre frekvenser.
Pupiniseringen kan endast reducera, ej eliminera
kabelns dämpning. För telefoni på längre sträckor utförde
man därför tidigare kablar med grova ledare, ända till
2,6 mm. Dessa kablar blevo dyra och interurbankablarna
fingo ingen större användning förrän
elektronrörsförstär-karen kommit till. Man brukar i detta sammanhang inte
försumma att anföra följande lustiga tankeexperiment,
som belyser telefonförstärkarnas oerhörda betydelse. Om
man skulle vilja telefonera på kabeln
Stockholm—Göteborg utan att använda förstärkare, skulle man för att
vid mottagarändan få fram den ganska normala effekten
0,1 milliwatt få skicka in 1 milj. kW i sändarändan,
d. v. s. två tredjedelar av effekten från Sveriges samtliga
utbyggda vattenfall.
Vid en telefonförbindelse måste man ju överföra
talströmmar i båda riktningarna och använder numera
alltid skilda förstärkare för dessa. Kombinationen av de
båda envägsförstärkarna kallas ett överdrag. Man har två
olika slag av förstärkta ledningar, nämligen
tvåtrådsledningar och fyrtrådsledningar. Tvåtrådsledningens princip
framgår av fig. 12. Man använder endast ett ledningspar
i kabeln för förbindelsen. Vid varje överdrag öi, ön
delas ledningen i två grenar medelst
delningstransformatorerna DFT, vilkas princip beskrivits tidigare.
Förstärkarna Fj och kunna alltså förstärka i var sin riktning.
Balanserna B skola vara så avpassade, att inga
rundgående strömmar kunna uppstå i överdragen. Detta kan
emellertid inte helt uppnås. Varje delningstransformator
utgör en obalanspunkt. Ju flera sådana som finnas i en
ledning, d. v. s. ju fler överdragen äro, desto större blir
risken för rundsvängning (tjutning). Man kan därför inte
använda mer än ca sju tvåtrådsöverdrag i en ledning. Då
avståndet mellan överdragen är ca 80 km, blir den största
längden för tvåtrådsledningar ca 500 km. Numera går
man av andra skäl inte längre än till ca 300 km.
Fyr-trådsprincipen framgår av fig. 13. Här användas två
ledningspar för en förbindelse. Antalet
delningstransformatorer är endast två, oberoende av ledningens längd, varför
Fig. 13. Ledning med fyrtrådsöverdrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
