Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Hyberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med endast pedanter, och derför tillkommo dessa roliga slingerväxter,
som kastade sina refvor oregelmässigt kring hela urskogen och buro
blommor, men äfven hylsor, fulla af peppar. Bengt Hyberg var en
af dessa.
Jag skulle komma i verklig förlägenhet, om man frågade mig
hvad mannen egentligen var, ty han var egentligen allt. De lärde i
Lund kallade honom för »Polymäkanos» Hyberg, den mångduglige.
Hans egentliga tjenstebefattning var som »Norrländska nationens
vaktmästare»; men som Norrlands nation i Lund, den tiden, bestod af
omkring två eller tre studenter, som beskyddades af en inspektor, en
kurator och en vaktmästare, så synes det troligt, att alla dessa
»ämbets- och tjenstemän» hade ungefär lika mycket att göra. Men Hyberg,
för sin del, var mycket annat dessutom; han var skräddare, möss- och
paraplymakare, porslinssinkare, musikus på sju instrumenter, jägare,
språkmästare, konst- och spektakelmakare, m. m.
I den tiden fans der i Lund, i närheten af det nuvarande
Tegnérstorget, en gata eller rättare en hel stadsdel med krokiga gator,
som slingrade sig som ådrorna i ett kålblad och som af studenterna,
riktigt eller oriktigt, i sin helhet kallades Tomægap. Från denna
stadsdel hörde man våraftnarna ofta klangen af ett besynnerligt, vida
ljudande instrument.
Det var Hyberg, som spelade på sin stålharmonika, ett af
stålstänger sammansatt instrument af lika inrättning som den så kallade
glasharmonikan, man nu köper i leksaksstånd.
Detta instrument hade Hyberg öfverkommit på någon auktion
och trakterade det ganska bra. Lockade ljuden några lustvandrande
studenter dit, så såg man Hybergs stora näsa och fryntliga ansigte
titta ut mellan balsaminerna. Han spelade då opp Stjärnsången, som
lät ganska bra på hans klockspel, eller »Det gamla Göta lejon
hvilar», bägge då vanliga studentsånger. Ville man meddela sig med
honom, var han ej svår att få till tals, och man fick då veta, att
han spelat för »professor Tegnér, innan han blef biskop», och
professorn ville nödvändigt ha stålharmonikan med sig till Vexiö för att
spela för konsistorium. Men Hyberg var oböjlig. »En sådan
harmonika var för god för smålänningarna.»
Vare långt från mig att på något sätt garantera sanningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
