- Project Runeberg -  Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval /
24

(1889) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Hyberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Ja du!»

»Hör på, slagta två kycklingar och stek till qvällen.»

»Kycklingar?»

»Ja, kycklingar, stek dem bra, jag vill ha dem, de skola vara
med persilja.»

»Men!»

»Hvad för slag! Kan jag inte få kycklingar, när vi ha gården
full?» Med dessa ord slogs dörren med någon häftighet igen, och man
hörde gubbens tunga steg ut för trappan åt gatan. Visst blef der en
öfverläggning, men den slutade så, att man väl måste rätta sig efter
fars tillsägelse. Exekutionen verkställdes, och då gubben kom hem,
stodo kycklingarne på bordet.

»Hvad är det?»

»Kycklingar, som du begärde.»

»Jag? Har jag begärt kycklingar?»

»Ja visst, det måtte du väl komma ihåg.»

»Komma i håg? Att jag begärt kycklingar – hvar är min gröt?
Jag har på tjugo år ej ätit annat än gröt till qvällen.»

»Men hvarför befallde du att kycklingarna –»

»Är du från vettet?»

»Men Malin hörde det också.»

»Ja, ni är galna bägge två.»

När frun blef ensam med Malin, sade hon: »Herre Gud, hvad
ändå människan blir svag på ålderdomen, nu mindes han inte det
allra minsta, att han själf sagt till, fast både jag och du hörde med
våra egna öron.»

Vår vän Hyberg satt emellertid der hemma och gladde sig åt
kycklingarne och den lilla oreda han tillställt inom det eljest så
fredliga huset.

En tid derefter upptäcktes historien, men föremålen funno sig
icke sårade. Endast gumman sade: »Ack, min skapare, att jag inte
kom att tänka på Hyberg!» Man brydde sig ej om att vredgas på
honom; man skrattade åt alltsammans. Mannen följde sin natur, och
naturegenheter, ja, till och med naturfel förlåter man lätt, under det
att man fruktar och hatar konstgjorda och beräknade roligheter.

Hyberg hade en gång råkat ut för en process eller någonting

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:29:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portfolj/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free