Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungdomens leder och afbröto sången med ett krigiskt intermezzo, ty det
fans en tid, då Lunds gesäller, ledda af någon smedsgesäll, en
Bismarck, föresatt sig att tillintetgöra bildningens ämnessvenner, dessa
lättfotade, glada och sjungande fransmän, som voro allt för många
för att kunna tålas. Det fans bland gesällerna alltid någon
djupsinnig strateg, en tidens och tillfällets Moltke, som fördelade
kämparne mellan Käppsläugarsträtet och Skomakargatan.
Men studenterna gjorde under af tapperhet, och från den tiden
mindes man ännu vid min tid de båda Lindforsarne, som slogo sig
igenom och möttes midt inuti gesällhopen som segrare.
Hvem kunde väl gissa, att den ene af dessa var den
vördnadsvärde gamle latinaren, klassicitetens store förkämpe, han, som nu
hvilar vid S:t Peders klosterkyrka, Anders Otto Lindfors?
Men det var på hans tid. Dylika uppträden hörde till det
akademiska lifvet, och lärdom och snille förutsatte icke mjölkfingrar. En
student, som vid sin lampa forskade i tusen skrifter för att utbilda
sin själ till andens strider i framtiden, hade också ett par näfvar,
som icke släppte tag, och muskler i armarne, starka nog att sopa torget
rent, om man just ville slåss. Från en ännu längre tid tillbaka var
Murbeck namnkunnig för sin styrka.j
Klart är, att det under dylika omständigheter ej kunde bli fråga
om en ordnad studentsång, om första tenoren afbröts af ett
knytnäfsslag i nacken eller andra basen råkade in i ett slagsmål.
Denna tid var i det allra närmaste förbi för femtio år sedan,
fastän ännu då »små förpostfäktningar» (som preussare skulle kalla
dem) allt emellanåt föreföllo.
En af mina skolkamrater, en hygglig och beskedlig yngling,
smärt, bredaxlad, stark och modig, var synnerligen utsatt för gesällers
anfall. Huru det egentligen gick till, vet jag icke; men att han ofta
blef »öfverfallen» af gesäller var så mycket säkrare, som han allt
emellanåt hade ett blått öga eller bar armen i band. Det var nu
en gång hans olycksöde att råka ut för dylika äfventyr, fastän ingen
annan hade detta öde. Han tycktes vara en qvarlefva från
näfrättens tider, en tapper riddare, som älskade kamp och strid och, så
godt han kunde, med käppen uppehöll studenternas heder; men han
slutade ej på den lärda vägen, utan som militär. När han dog som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
