Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
efter i knäna - hufvudet är klart och redigt; men knä . . . knäna
ser du; god natt för öfrigt!»
De bägge herrarne gingo in åt hvar sin sida, och husets piga
städade rummet, afskurade punschfläckarna och sopade upp brödsmulor
och laxbitar efter sexan.
3. Ensam med sig själf.
Erik Palmén gick fram och åter i sin trånga kammare som ett
lejon i sin bur, hans öga blixtrade af någonting onämnbart vackert,
det föreföll som ett barn skulle tränga sitt lilla hufvud genom ett
busksnår och säga: vänta bara, kroppen kommer efter.
»Jag har aldrig trott på Svedenborgs lära», började han sin
monolog. Lifliga lynnen äro alltid en art dubbelnaturer, och derför
tala de lika ofta för sig själfva som för andra. Man påstår, att de,
som tala för sig själfva, skola bli gamla. Är detta sant, så bevisar
det bäst, att det är själen som håller organismen vid makt.
»Nej, jag har ej trott derpå», fortsatte han, »men jag har känt
det, jag vet det nu. Det var flickans oskuldsfulla blick, som på en
gång sade mig, hvem jag var.»
»En osalig ande», säger den väldige siaren, »känner sig
hemmastadd och liksom lycklig i sitt mörker., men studsar med fasa
tillbaka, om han nås af en enda stråle från de saligas boningar. Han
bländas, han qväfves, han bedöfvas af himmelens harmonier, han kryper
som en daggmask åter ner i sitt mörker.»
»Nåväl! Erik Palmén är en gentil yngling, litet exentrisk ibland,
något besvärlig för dessa pannkakssjälar, han har omkring sig; men
en hygglig ung man - favorit hos damerna från tanten till
pensionsflickan - han spelar och sjunger, han ritar, han är intressant, han
omger sig, hvar han kommer, med trogna lyssnare, hvilkas blickar
oafvändt hvila på hans läppar och skifta, som hans minspel styr dem.»
»Men i går. Jag följde instinkten, då jag klättrade upp i det
brinnande huset och genom rök och lågor bar ut en afdånad qvinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
