Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ!
7. En tragedi.
Några månader derefter blef det på en gång en faslig
uppståndelse i den löpknut af gränder, som slingrade sig mellan vallen och
Södergatan. Läkare sprungo fram och åter, och själfve rector
mag-nificus samt prorector vandrade med tunga steg till makarne Nystens
boning. Den syn, som der mötte ögat, var också i stånd att skaka
det lugnaste sinne. Der inne i det trånga rummet låg Frosina blek
och med hvita läppar, och hennes vackra ögon hade antagit ett
glasaktigt skimmer. På golfvet framför sängen låg en yngling utsträckt
- det var Erik Palmén. Hans vackra, uttrycksfulla drag voro stela
som marmor, läpparna hårdt sammanpressade och ögonen slutna; men
han andades ännu, tungt, med ett stönande läte.
Eummet var öfverfylldt af grannar, som här fingo ett frispektakel.
Madam Nysten stod midt på golfvet i en sinnesförfattning midt
emellan förtviflan och ilska. Hennes stripiga hår flög kring hennes magra
tinningar, under det att hon med hes och skroflig röst skrek: »Och
hon kunde aldrig med honom, hon sade tusen gånger: ’karlen är galen’;
ja, och så blef hon sjuk, då satt han bredvid sängen dag och natt
och såg på henne, så att hans ögon glindrade som ett par eldkol i
skallen på honom. ’Skola vi dö tillsammans?’ sade han ofta till henne;
men flickungen trodde, att han narrades bara, men si i dag gaf han
henne ur flaskan der, och resten drack han ur själf, och så damp han
som en stock i golfvet. Frosina hann knappt säga: ’spring efter
professorn^ förrän hon dånade. Mitt barn, min Frosina! O, Herre
Gud, mitt barn, och den uslingen, som ligger der på sin gärning.
O, o! Frosina, hör du, hur jag ropar?»
»Hon är bara afdånad en smula», sade pappa Nysten, som i
en hastig vändning kommit ifrån »Tackans» och ej fullt klar och
redig nu inträdde. »Hon är bara afdånad, det har hon efter mig;
ty jag dånar lätt och ligger der som en torsk; men det tar upp sig,
sa’ pojken om skrikandet.»
»Ja, du är lik dig, samma kreatur, som du alltid varit, ett kräk,
en eländig trashank, om inte jag klädde och födde dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
