Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges fängelser 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på qvällen till sin bur. Detta eger sin tillämplighet så till vida på
fången, att han gerna rymmer om sommaren och ger sig hem igen till
häktet, då det blir kallt ute. Mängden af de gröfre brottslingarna
hafva under en längre fängelsetid verkligen antagit denna karaktär.
Belåtenheten är dock icke allmän. Äfven der finnas oroliga hufvuden,
som önska ombyte och derför, om de kunna det, rymma sin väg,
brytande alla hinder.
Det gifves till och med personer, som alldeles frivilligt blifva
sittande hela sitt lif inom lås och bom. En sådan träffade jag på
ett ställe. Mannen var en kry gubbe af omkring sextio års ålder,
klädd i en snygg bonddrägt, spatserande i solskenet på fängelsegården,
der de öfriga kamraterna togo sig frisk luft.
»Hvad har den der gjort?» frågade vi direktören.
»Ingenting – han är bysatt och har varit här i flera år.»
Jag slog mig i tal med gubben. »Ni är bysatt», sade jag, »och
har, som jag hör, redan suttit här länge.»
»Ja, i tre år», sade mannen, »ja, det har jag.»
»Men vill då icke er fordringsegare släppa er?»
»Det får han just göra hur han vill, men håller han ut, nog
håller jag – ingen frågan, jag kan betala honom, om jag vill –
men si jag vill icke, han må hålla mig, så länge han orkar, den
sillstryparen.»
»Huru hänger det ihop?»
»Jo, ser herrn, jag köpte alltid sill hos den här köpmannen här
inne och sålde ut, det var förstås en liten förtjenst. Och så tog jag
en gång (det hade jag gjort flera gånger förut) tio tunnor sill –
Norges sill. Men när jag slog upp tunnorna var den ena sur, och
så betalte jag genast de nio tunnorna, men det var han icke nöjd
med, utan han lagsökte mig för den återstående summan och bysatte
mig här. Ja, tänkte jag, föd mig du, så länge du orkar – och
så lemnade jag gården åt mina pojkar, som bruka den bra, och så
satte jag mig här och sitter här, för si sillstryparen skall ej ha ett
öre för sin ruttna sill – rättvisa är ändå rättvisa. Nu får han
kosta ut för hvar dag och har redan betalt tunnan tio gånger om;
men är han envis, så har han make i mig. Jag går inte in på någon
sådan orättvisa att betala rutten sill – nej, det får han se sig om.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
