Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fingerborgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINGERBORGEN. 145
tackade ödmjukligeu. »Kan herr sektern röka? Var god och ta en
pipa och sitt och spraka en stund.»
Jag satte mig suckande, alla tego, referendarien gick in till
fruntimren, jag började tala om väderleken. Den var vacker - »ja»,
svarade brukspatronen, och åter en dödstystnad. »Sista första Maj var
ganska rolig» - »jaså», svarade brukspatronen. »Ack du tröga
människa», tänkte jag, »du är som Mammons bildstod, du öppnar ej
munnen oftare än middagstiden.» Det var väl ej underligt, att tiden blef
mig lång. Hvem kunde väl uthärda att sitta och se på ett par dumma
tigande gubbar, sitta och se den ena ringen efter den andra stiga
upp ur deras pipor utan att ledsna?
Ändtligen utkom referendarien, han hade vant sig att ha
munnen i rörelse och talade derför något mera, och troligen märkte han
äfven min syndaremin, ty han började att samtala med mig om det
intressantaste han visste - sin hosta.
Allt sedan salig faster Malins sista sjukdom hade jag varit
särdeles kännare af hostor, ty hon undervisade mig på ett praktiskt
sätt att urskilja klangen af lungsotshostan med dess alla slägtingar i
upp- och nedstigande led; jag kunde derför utförligt afhandla denna
sak med den tuggande referendarien och sätta honom i förvåning med
mina islandsmossor, bröstpulver, isop och Hjärnes plåster. Men nu
ljöd ett fortepiano i rummet nästinvid, och min lärdom flög bort
med den första löpningen - det var ju klarligen flickan, som, för
att tolka sin tacksamhet, anslog dessa silfvertoner, och jag, förtjust
af denna tanke, frågade, afbrytande diskursen: »Hvem är det som
spelar?» - »Min dotter Kristina», svarade den trankile fadern och
pustade ut ett stort moln af tobaksrök ur mungipan. Det var
således hennes fingerborg jag hittat. Huru fina måste ej dessa fingrar
vara, som derinne löpa på tangenterna - det är, som hvar man vet, nog
för en pojke som jag att bli kär i en flicka derför, att hon har små
fingrar, och jag hade varit så lycklig, så säll, om blott referendarien
ej fortsatt samtalet om islandsmossan; men emellan hvarje kådans, i
hvarannan takt, måste jag sitta och beskrifva hur geléet tillredas. -
Nu började flickan att sjunga - jag skulle ha trott, att det var en
ängel som sjöng, så ren, så fyllig, så klar var rösten; men den
obarm-hertige referendarien förföljde mig med sina frågor, och jag var verk-
Ur Onkel Adams portfölj. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
