Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
»Jo, man ställer sig så här», återtog den beskedlige informatorn,
»så här med munnen mot gamla Walinge - och sjunger.»
»Sjung, lille magister!»
»Hm, hm, - jag kan just inte sjunga, men ...»
»Men det gör ingenting - sjung bara», bad fröken yrhätta, lilla
Emma, och lät sina glada, kisande ögon irra omkring ringen. Hon
var en riktig skälmunge, den flickan, en liten hexa, särdeles mot
magistern, som hög och allvarlig stod på kullen som en stork på
takåsen af ett hus. Magistern hostade.
»Jag har en stuga, der jag bor,
Den stugan är väl icke stor».
Han tystnade, och straxt kom ekot:
––-ga, der jag bor,
Den stugan är väl icke stor.
Det lät, som en korp ropat i skogen, ty magisterns röst
var långt ifrån vacker, men ekot upprepade hela tolf stafvelsen Vi
sågo på hvarandra. Det ligger någonting hemlighetsfullt i ett eko,
gom omstämmer oss till allvar. Själfva Emma, den glada själen, som
väntat att få något extra roligt af magistern, smålog ej mera, utan
blickade nästan med rädsla bort mot de med slingerväxter och
rönnar öfvervuxna murarne af det gamla Walinge.
»Tolf stafvelser, det är mycket det», sade magistern, »tolf
stafvelser, Jag skall ropa, ty då blir det tydligare:
Perturbantur Constantinopolitani»,
och ekot upprepade med döf röst:
Per-lur-bantur-Constan-ti-no-po-li-tani.
»Ja, rätt - tolf stafvelser - det är ju högst remarkabelt?
Eko talar latin - ha, ha, ha!» I det glada sällskapet befann sig
också eii tjuguåring - också student, men från Lund och icke som
magistern från Upsala - han var en glad, lefnadsfrisk yngling, som
fann sig alldeles oändligt väl på landet, i gröngräset och inom
kaptenens vänliga familj. Han tyckte, att Emmas qvicka, roliga ögon
voro förtjusande vackra. Hans namn gör intet till saken, ty detta
är icke någon nekrolog eller ett åminnelsetal. Han var ett stackars
stadsbarn, som njöt af landet, den söta mjölken, det gula smöret och
af att fiska i den närbelägna sjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
