Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Händelsevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSEVIS. 247
han ej vill säga det; men om han är hjärteglad eller sorgsen, om
vänliga eller fiendtliga andar hviska i hans öra, detta hör till hennes
pligter som maka att förstå, för att i tid kunna lugna, trösta och
upprätta. Qvinnan har, man har sagt det ofta och har rätt deri,
böjlighet, som gör, att hennes karaktär icke brister sönder, då stormen
kommer. Mannen är mera spänstig och hård, trotsar utan att böjas
- i det längsta; men brister då på en gång, så att den sköna kronan
med alla dess blommor och frukter ohjälpligen störtar i stoftet.
Jag märkte väl, att Ljungsköld blef allt mera blek, hans leende
allt mera tvunget, hans sömn allt mera orolig; jag insåg, att han var
sjuk, jag tvingade honom att resa till Teplitz, till Pyrenéerna, jag
följde med som hans sjuksköterska. Men ingen läkarekonst förmådde
göra något.
Det var en smärtans tid. Jag var rådlös, jag förtviflade, jag båd,
men förgäfves. Under denna tid dog först min mor; hon tackade
Gud på sin dödssäng att efterlemna sin dotter lycklig och lugn och
med dessa två barn, som min mor så mycket älskade. Knappt ett
år derefter dog min far. När jag knäfallit vid hans säng, lade han
handen på mitt hufvud och sade: ’Stackars Olivia, stackars, stackars
min dotter!’
Ljungsköld tycktes vara liksom bedöfvad af bägge dessa slag,
men då jag omtalade min fars sista ord, kastade han sina armar om
min hals, kysste mig på pannan och sade: ’Stackare, stackare! Olivia,
stackare dig och barnen, Gud hjälpe er, jag kan det ej’.
Nu sofver i den eviga sömnen min ende vän, den ende, som
sagt mig sanningen. Gud löne honom i sin himmel! Sedan inträdde
en tid af tystnad och sorg. Jag och min man sörjde gemensamt;
men vårt hus var ändå öppet för en massa af ’deltagande’ vänner.
Ack, hvad de marterade mig med sin flacka tröst, sitt ljumma
deltagande. Det förefaller mig nu alldeles, som om man skulle tvinga
sig att hämta religionens tröst ur en almanacka.
Så fortgingo ett par år, då min Georg sjuknade för att ej mer
lemna bädden. Jag satt inne hos honom beständigt, och beständigt
bad han mig gå till hvila; men då jag lydde honom, såg jag vid
min återkomst, att han gråtit. ’Du har gråtit, Georg, hvarför
gråter du?’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
