Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En spinnrock och en tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
sina fel. Hertigen anmärkte hvarje liten vana eller ovana, hvarje
litet karaktärslyte, som han, med sin ytliga förmåga att genomskåda
karaktärer, hade observerat. Grefven var allt för uppmärksam mot
sin gäst för att motsäga honom, men allt för ädel i sin trohet mot
konungamakten att trösta den lille hofmannens sårade fåfänga.
Grefvens och hertigens umgänge blef derför kallt och afmätt.
Som hvarken trappor eller korridorer på Steglinge eldades, så
voro de alltför kalla för den lille hertigen, som således spisade på
sitt rum - middag klockan nära sex - fastän gamle grefven
spisade sina fyra timmar förut. Den lille emigranten glömde ej ett
ögonblick, att han var »hertig» och att hans värd och välgörare
endast var grefve, eller att han själf var en fransman och hans
ädelmodige vän blott var en svensk, född under polarhimlen och nära
nog dibroder med björnarne. Den stackars stolte emigranten
behöfde dock allt och fick allt. Gamle grefven smålog ej ens, då
hertigen erbjöd honom betalning i invisningar, ställda till, som orden, på
svenska tolkade, lydde: »Till min förvaltare på slottet Brienneval
eller slottet S:t Michel» -; ty en gång skulle Gud i sin vrede
störta vanbördingen och låta det gamla komma till ära. Grefven
mottog med en liten böjning på hufvudet den tvifvelaktiga liqviden,
ty han kände alltför väl det bittra i den förödmjukelsen, om ej en
växel, ställd på framtiden, skulle antagas. Hertigen ansåg sig
således icke som gäst - han hyrde hos den svenske grefven, ty han
betalte allt kontant genom invisningar på förvaltarne på hans ärfda
slott i Frankrike. Dermed var hans stolthet tillfredsställd, ty det
kunde visst icke falla en fransk hertig in att lefva på nåd hos en
svensk landtadelsman, han måtte då vara grefve eller hafva varit
hofmarskalk i Gustaf IILs »borgarhof». Det enda nöjet, duc de
Brienne hade, var att pyssla om en skallig papegoja, som gamle
grefven skänkt honom - ett arf efter salig grefvinnan. Hon sade
några franska ord och var för öfrigt förvånande lik en dylik, som
hertigens mor egt och fått till skänks af Ludvig den femtonde, i
hvars hof hon framlefvat sina vackraste dagar. Men hennes
papegoja var utmärkt för en högt utvecklad intelligens och hade genom .
sina infall ofta haft nåden att roa hans majestät, när han, trött af
sina omsorger, återvände i sina smårum. Men »Dyeken» hade ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
