Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sol och sommardag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätta och så i täppan och gärdsla igen, så att inte grannens kreatur
komma in och förstöra kalaset. Kom hit och titta! Det är annat
att se sommaren genom en fönsterglugg, än då man står der ute och
solen skiner en i ögonen från alla håll.»
»Nej hör, mor – hålla dö, det ringer första gång! Nu måste
vi gå till kyrkan, och nu ska vi kläda oss snyggt. Nej, se bara;
gumman har hållit på, så att hon är klädd, medan jag stod här och
bråkade och tittade ut för att riktigt få se, att det var sol och
sommardag. Det skall gå som en hurr ändå med den saken, bara du
hjälper mig att knyta halsduken, för si, det är en hemlighet med
den saken. Snibbar får jag väl ihop, som sitta som ett par haröron
åt bägge sidorna, men rosen, ser du, rosen går inte! – Drag
åt lagom; man ska väl inte sitta med halsjärn i Guds hus heller!»
»Tack, gumma, det var en rar ros», slutade gubben, i det han
speglade sig i en liten spegelglasbit, »en riktigt rar ros!»
Och sedan vandrade de gamla socken vägen fram.
Från gångstigar och småvägar i skogen framkommo qvinnor, män
och barn. Huru noga var ej psalmboken invirad i den hvita
näsduken, som aldrig fått fullt motsvara sitt namn, ty den var mera för
ögonen än för näsan.
Det ringde och ringde, och när de gamle nådde landsvägen, fingo
de i sigte strödda grupper af människor, som skyndade till kyrkan,
hvars spåntak syntes öfver träden och hvars klockstapel, smärt och
fin som en jungfru, stod der borta, af speglande sig mot den blå
himlen.
Aldrig var kyrkbacken så full med människor af alla åldrar;
men också var det söndag, och icke nog dermed: det var sol och
sommardag.
Det föreföll litet hvar – och framför alla andra mästaren –
som om intet ondt kunde finnas i denna härliga verld, full af solsken
och fågelsång; intet mörker, intet hat, ingen synd; blott dårskaper,
lika beroende af vindens nyck som fjärilarne, hvilka, omedvetna om
sig själfva, i oregelbunden flykt fladdra mellan blommorna.
Se, huru man satt blommor på grafvarne, som stå der så gröna,
och hur man sandat gångarne och hur barnen springa på den stora
stenen der borta. Kors, hvad de ha roligt, de sjelfsvåldiga bytingarne!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
