Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det har jag icke tänkt på,»
»Men derpå har han tänkt. Baronen har smått om allt; han
vet ej, hvad han skall gifva er; någon summa att tala om har han
icke; men jag gissar – ja, jag gissar bara – han vill ge er en
liten guldring, som har tillhört salig friherrinnan; men tag den inte,
tag inte emot den gåfvan – nej, herre – se här, tag! tag nu! Det
är mitt gamla silfverur – tag clet: men tag inte ringen, ty den skall
baronen ha på sitt finger, när han ligger i grafven – det var salig
friherrinnans ring.»
»Nej, nej, gode Leman, behåll er klocka; jag har ej tänkt att
få något af er baron – ringen tar jag icke heller.»
»Nej, tag klockan; ty något minne skall ni ändå ha.»
»Minne, käre Leman! Tror ni, att jag glömmer er bägge? –
Nej, vid Gud! Jag glömmer hvarken er eller denna stunden. Jag
anser dock er klocka nu som min, och ni, gamle Leman, behåll den
hädanefter som ett minne af mig och af denna stunden.»
Leman hade ej väntat denna upplösning, utan stack klockan
åter i sin västficka, förlägen och rörd på samma gång.
Emellertid fann sig Leman ganska bra på min kammare, hvars
enda prydnad var ett kopparstick, föreställande hofkansleren, skalden
Olof von Dalin. »Det var han», sade Leman, »som föregick salig
kungens tidehvarf.»
Allt längre vi sprakade, desto mera pratsam och öppenhjärtig
blef gubben Leman.
»Jag har följt min baron i alla öden. Då han var gosse på
Yxkullsnäs, så var jag trädgårdspojke der – och unge baronen var
en sådan vän af blommor. Derför ser ni ännu i dag hans fönster
fulla med blommor och rariteter af alla slag, dem jag vårdar.»
»Sedan blef han stora ynglingen och gick vid drottningens lifregemente
till häst och blef hofjunkare hos salig kungen.»
»När kungen sköts, så stod baron Alexander von Yxkull på
ärans trappa; men sedan ändrades allt, och sedan han gift sig med
den vackra fröken Ulla Gyllenhorn, var hans yttre lycka förbi, ty
de nye allrådande hade förlorat processen mot Gyllenhornska slägten,
under det att denna gick under genom andra olyckor. Baronens inre
lycka blomstrade upp, just då kampen för dagligt bröd blef alltmera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
