Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla grefvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
»Der är en pater från klostret Mehreran, som förrättar bönerna,
eljest står bilden ensam hela året om», tillade flickan.
Vid en böjning på vägen öppnade sig en fri fläck, och längst
bort sågs ett högt stenkors och vid dess fot tvänne knäböjande
qvin-nofigurer. »Låtom oss gå tysta», sade grefvinnan och nalkades
stället.
De bedjande lågo, som det tycktes utan att märka det ringaste
af det, som föregick omkring dem. Grefvinnan stod således länge på
den förbilöpande vägen och såg, att de bedjande voro Stefani och
hennes vägviserska, den lilla Majchen.
Bönen var slutad och patern, en ärevördig gubbe, uttalade
af-latsformuläret öfver de bägge flickorna.
När Stefani, efter ännu ett knäfall, vände sig om för att skynda
hem, . stod grefvinnan der. Den gamlas ansigte var blekt, så hade
den oförmodade synen öfverraskat henne - hennes ögon voro
allvarliga. - »Stefani - Stefaui! hvad har du gjort här»,
frågade hon.
»Jag har bedt», sade flickan och böjde ned hufvudet - »jag
har fallit ned vid korsets fot och bedt - och med detsamma
(fortfor hon) afsvurit min förra tro, mitt fädernesland och - min
kärlek. Det är slut - allt.» Tårarne i de glänsande ögonen
förrådde hennes inre kamp.
»Kom med mig, Stefani», sade grefvinnan.
»Och ni ädla gamla», inföll flickan, »ni vill ännu tala vid
mig, då jag ej tror som ni, då jag ej är lutheran som ni - det
vill ni, ädla grefvinna - ni, som är så sträng, så samvetsgrann i er
tro, att ej en enda villfarelse får insmyga sig.»
»Hvarje sade, som är ädelt och godt, har sitt ogräs, som vi
måste rensa bort», blef den gamlas svar.
Nu kom vagnen, och de satte sig opp.
»Berätta nu», bad grefvinnan Stefani, hvars ögon på en gång
glänste af fröjd och beskuggades af sorg.
»Jo, tant - jag får ju kalla er så? Jag visste ej, hvad det
var, som störde mitt hjärta, då jag bad, då jag besökte kyrkan eller
deltog i dess bruk - det var ett något, som felade och som gjorde
mig kall. Ack! i dag förstod jag allt, när Majchen berättade om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
