Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla pendylen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GAMLA PENDYLEN. 379
hennes mun krökte sig nedåt, då hon frågade mig, hvilka utsigter
min bana öppnat för min framtid. Hon tycktes ej sätta mig särdeles
högt. Hela min ungdornssträfvan och det mål, jag vunnit och kunde
vinna, syntes henne ett lappri.
»Du är mycket välkommen, Karl», sade Ida.
»Men moster tycks ej gilla mina åsigter eller sätta min lycka
synnerligen högt?»
»Ja, mamma, ja!» sade Ida med en min af förakt, som jag icke
tyckte om. »Mamma, ja, det gör ingenting», och så smålog hon så
förtjusande mot mig, men mulnade, då moster ropade. »Se så, farväl
med dig så länge! Den enda tid vi kunna prata rned hvarandra är
om morgnarna, ty mamma har i alla sina lifsdagar aldrig stigit upp
före klockan tio eller blifvit klädd före klockan tolf.»
Vi råkades således på morgnarna i trädgården, der vi plockade
blommor och talade om nytt och gammalt. Ida var en flicka, som
man nästan ovilkorligt måste tycka om och bli kär i; men det var
ändå något, som trädde emellan. Hon log ibland som ett barn; men
strax derpå sväfvade ett hånleende öfver de runda lapparne, och den
snabba, blixtrande, liksom frågande blicken uppväckte på samma
gång förtjusning och en onämnbar fruktan.
Jag har sedan läst om den italienske professorn Palmieris
forskningar öfver Vesuvius. Man sitter der under blommande oranger,
hvilkas vällukt man inandas, under det att tusen sångare sjunga bland
de höggröna bladmassorna; man sitter i en paradisisk nejd med
Neapelgolfen under sina fötter och de hundra små seglen, som glida
fram öfver dess spegelyta; men plötsligen kännes en lindrig darrning
- hvad är det? Själfva fåglarne tystna. Dock, åter är det stilla,
och de små seglen skrida dernere i frid, förda af den sakta brisen
från land.
Så var det med Ida. Det var ett något, som då och då likt
en darrning gick genom samtalet eller låg i blicken. Någonting inre,
oroligt, hotande.
Men allt glömdes, då jag såg in i de mörka, leende ögonen,
och jag var ingen gammal professor, utan endast tjugufem år, och
Ida var intet Vesuvius, utan en skön flicka och min kusin till på
köpet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
