Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljus i mörker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
som kunde försätta berg med sin tro och sin ena axel, bara han sköt
på bra. Men huru min lille vägvisare slamrade om jätteqvinnan och
S:t Per, föll jag på ändra tankar än han. Jag hade nämligen nyss
läst några arbeten öfver Frankrikes beständiga revolutioner och den
fortgående kampen mellan intelligensen och den råa styrkan, kapitalet
och arbetet. När man fått dylika funderingar i hufvudet, betraktar
man en så kallad rockesten med andra ögon, än den betraktas af en
liten tolfåring, fostrad i skogen. Vi bägge - jag och han - voro
på platsen representanter just af dessa två krafter, som kämpa om
herraväldet, utan att någondera förmår bibehålla sin ställning.
Mänskligheten är i sin helhet en »rockesten» - en ofantlig klippa, som
hvilar på järn vigtspunkten. é Derför kan ett barn bringa den i
gung-ning, men hundra tusen kraftiga män förmå ej att flytta den en enda
linie ur sin ställning. Det är denna lättrörlighet, förenad med denna
ofantliga tyngd, som gör, att det alltid förefallit oss, som om vi
förmådde flytta en klippa, derför att vi förmå störa hennes jämvigt.
Men ingen kraftansträngning förmår mera än att sätta henne i rörelse,
och sedan gör hon lika många gungningar, om ett barn eller en jätte
rubbat järn vigten.
En människa är alltid ett barn af sin tid och den natur, som
omger henne. Det är derför tallskogens sus, de sorlande backarne,
som likt brutna silfverband falla utför branterna, de kala
bergsytorna och den ljusblå, nordiska sommarhimmeln ge en svensk
någonting allvarligt besinnande, någonting reflekterande, som svårligen
så lätt uppkommer, då man med blicken Öfverfar slättlandets böljande
sädesåkrar och insjöarnes vänliga små speglar, infattade i sina ramar
af grönskande ängar.
Min lille ledsagare, som trodde, att jag ej kunde tröttna att
beundra »rockestenen», omgjorde experimentet många gånger; han visste
icke han, att jag var fjärran borta och med min tanke genomströfvade
ett långt galleri af ljusa och mörka taflor, många så mörka, att man
måste se dem i en viss dager för att få se åtminstone någon
ljuspunkt på den nattsvarta ytan, och andra med dagrar, som
åskådliggjorde det hela. Och det är, tänkte jag, sedan jag gjort min vandring
genom verldshändelsernas långa galleri, det är dock nu snart tvåtusen
år, sedan det lofvades oss, att vi alla skulle lyda en herde och samla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
