Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Namnkunniga Svenska Fruntimmer
- 21. Christina Gyllenstjerna
- 22. Barbro Stigsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka hennes namn skulle varit en högst önskelig
täckmantel, förkastade hon till och med det lätta, för ett
vanligt sinne frestande, tillfället, att erkänna den beryktade
Daljunkaren för sin son, och derigenom möjligtvis skaka
Gustafs thron, hvilken i detta ögonblick kanske berodde
af hennes yttrande. Hon såg likväl i Gustaf hvad en själ,
sådan som hennes, ej kunde misskänna: den store
mannen, fäderneslandets räddare och stöd, och hon ville dess
väl, icke sin egen makt och inflytelse. Hon förklarade
derföre upprorsstiftaren för hvad han var: en bedragare,
och hela anläggningen förföll. Nöjd med ett stilla,
husligt lif, ägnade hon deråt alla sina omsorger och fann deri
den enda sällhet, den enda ära hon eftersträfvade. Hon
afled på Hörningsholm och begrofs i Trosa, der hennes
ben förvarades i ett praktfullt grafkor, men hvilket år 1773
förstördes af en vådeld.
—
22.
Barbro Stigsdotter.
En enda handling, god eller ond, är någongång
tillräcklig, att bereda åt ett namn seklers odödlighet. Sådant
är fallet med det fruntimmer, som utgör originalet till
förevarande bild.
Då Gustaf Wasa, under sin vandring upp åt Dalarna,
nödgades söka en tillflykt, än här än der, undan de Danske
spejarena, anlände han, sedan han lemnat Rankhyttan och
på vägen mellan Wika och Thorsånger varit nära att
omkomma på den svaga isen, till Ornäs egendom, hvilken
beboddes af Arendt Persson Örneflyckt. Här ansåg han
sig fullkomligt säker. Ägaren hade nemligen varit en af
hans stridskamrater, som under hans befäl kämpat mot
Christierns härar. Han emottog också nu den ädle
flyktingen med all aktning och röjde den största glädje öfver
att återse sin vän och fordne höfding. Gemensamt
öfverlade de nu om medlen till det stora värfvets utförande,
och Ahrendt, som hemma i orten åtog sig att utforska
sinnesstämningen hos grannarna och förbereda dem på hvad
man ärnade föreslå dem, ingick helt och hållet på Gustafs
planer. För detta ändamål skulle han nästa morgon göra
en resa omkring i trakten. Gustaf gillade denna mening,
utan att ana den orm, som här låg fördold under
blomstren. Arendt, den fordne kämpen mot fäderneslandets
fiender, hade nemligen ändrat tänkesätt och blifvit en af
Danskarnes anhängare. Långt ifrån att vilja bistå Gustaf i
dess förehafvande, tänkte han numera endast på den
vinst han kunde skörda af dess öfverlemnande i dess
fienders våld, och hans resa ställdes sålunda till en af
hans vänner, Magnus Nilsson, för hvilken han upptäckte
sin plan och som han bjöd deltaga deri. Denne man var
likväl af ett ädlare sinnelag. Han yttrade sin afsky för det
skändliga förslaget och sökte afråda Arendt derifrån. Utan
att låta afskräcka sig af detta första misslyckade försök
eller att lyssna till sin väns varningar och föreställningar om
den nesa, hvarmed han skulle öfverhölja sitt namn,
skrattade Arendt Persson endast åt den rädda grannlagenhet,
som ej förstod sin egen fördel, och beslöt då ensam draga
nytta af den rika fångst som så oförmodadt sjelfmant gått
i hans händer. Han for derföre till en af Konungens
embetsmän Brun Bengtsson i Sätra, för hvilken han uppdagade
hvad för en gäst han hade i sitt bus, försäkrade att Gustaf
der i lugn afbidade hans återkomst, utan att ana något
ondt, och att han för honom upptäckt alla sina planer.
Redan på förhand njutande vid föreställningen om de
utmärkelser och den nytta detta fynd skulle tillskynda dem,
ansågo de sig icke behöfva hasta att gripa det, utan
beslöto dröja dermed till nästa morgon, då de, med en
betäckning af 20 man, skulle tåga till Ornäs, der villebrådet
ej kunde undgå dem.
Det skulle likväl undgå den utlagda snaran. Försynen
ville icke, att Sveriges räddning längre skulle uppskjutas,
och förrädarens egen hustru blef verktyget, som borde
sönderslita henne. Barbro Stigsdotter, af slägten
Svinehufvud, som hade flera utgreningar der i nejden, och sjelf
en systerdotter till Biskopen i Westerås, hade väl icke fått
förtroende af sin ovärdige makes förslager, men kände hans
tänkesätt och misstrodde honom sålunda. Hennes farhågor
bekräftades då Arendt, utan att besöka sitt hem när han
återkom från Magnus Nilsson, for gården förbi och tog
vägen till Sätra. Hon ansåg Gustaf nu icke längre säker på
Ornäs, yppade för honom sina betänkligheter och rådde
honom att söka ett gästfriare tak. För detta ändamål
försåg hon honom med häst och släda och tillstyrkte honom
att ställa kosan till Svärdsjö, der Kyrkoherden var en af
hans bekanta från lärosätet. Gustaf insåg värdet af hennes
råd och begagnade det. Då Arendt Persson följande
morgon hemkom, åtföljd af den Danske Befallningsmannen och
af dess vakt, sade man, att Gustaf, som förmodligen
dragit misstanka af sin värds långa uteblifvande, försvunnit,
man visste icke hvart. Sammanhanget blef sedermera icke
okändt för Arendt. Han vågade väl icke låta sin ovilja
uppenbart utbrista mot sin maka, ty förräderiet är alltid fegt,
men han lät henne åtminstone i den köld och liknöjdhet,
hvarmed han bemötte henne, umgälla sin ädla handling.
Gustaf, som genom den blef i stånd att fortgå till det
höga mål han föresatt sig, hämnades på den trolöse vännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/portr427/0021.html
